Ett år med runstreak – 365 dagars löpning!

Det började lite oskyldigt i maj förra året. Målet var att köra en runstreak under hela månaden. En äkta runstreak är alltså att varje dag under 100 dagar springa minst en engelsk mile på 1,61 kilometer. Vi grejade månaden ut och maj blev juni. 31 dagar blev 100. Sommar blev höst. Varma sommarvindar blev bitande höststormar och så småningom svinkalla vinterdagar. Tillslut visste vi knappt hur man inte sprang varje dag och det ingår nu mera i dagsplaneringen. Igår, den 30 april, snörade vi för 365:e dagen på rad på oss löparskorna och stack ut på ännu en runda. Ett år med runstreak var i hamn och vi förstod nog aldrig riktigt vad som faktiskt hände.

Jag tycker ändå att jag har sprungit mycket genom åren. Och det har jag ju. Men runstreak:en har onekligen gett löpningen ett riktigt uppsving och en annan dimension. Jag ser med något andra ögon på att springa idag. Allt måste inte vara världsmästartempo och personbästalöpning varje gång, lika lite som det måste vara minst en halvmara varje gång man springer.

En dryg mile räcker faktiskt fint många gånger. Allra helst de dagar man behöver återhämtning eller rent allmänt känner sig trött, seg och omotiverad. Det absolut bästa är så klart variation. Stenhårda intervaller ena dagen, långpass andra dagen och återhämtning tredje och fjärde dagen. Inte konstigare än så.

Att komma ut är viktigast

Det viktiga är att komma ut. En mile tar ingen större tid i anspråk. Från det att man börjar byta om tills det att man har sprungit och är färdigduschad kan det vara klart på en halvtimme. Och en halvtimme har vi ju alla till förfogande precis varje dag. Jag och Maria tänker dessutom fortsätta, så jag ska faktiskt ut om en liten stund på nya kilometrar i löparskorna.

Nog om det. Vad är det då för löpning vi har gjort det senaste året? Jag tänkte hissa och dissa lite här så vi kör väl direkt.

Årets festligheter 🥂🍾

Vi har petat in firande med bubbel några gånger under året. När vi gjorde vår 100:e dag åkte glasen fram, precis som vid halvårsfirandet i oktober plis 200 och 300. Och givetvis igår när vi sprang hem 365:an!

Roligast och tråkigast 😝🤮

Nummer ett är så klart när jag redan den 3 maj förra året sprang 10 kilometer på under 40 minuter. Det står sig fortfarande som mitt personbästa på distansen. Näst roligaste är nog Sockertoppens löpardag i Östersund då jag personbästade igen, men på halvmaradistansen. Sällan man krossar gamla rekord som jag gjorde den dagen, med över fem minuter!

Sedan håller jag även första etappen av Jämtlandstriangeln väldigt högt, från Storulvån till Sylarna. Pigg i benen, fjällen runtomkring mig och en god middag väntandes på fjällstationen. Det där kommer jag absolut att göra om!

Tråkigast? Efter att ha vandrat i snöstorm och spöregn i Abisko i höstas kom vi tillbaka till hotellrummet och var allt annat än sugna på ett löppass. Det blev 1,65 kilometer i ett svinigt kallt och blåsigt Abisko den kvällen. Fy fan. Det finns fler såna här pass när skiten bara ska göras (sena kvällar framförallt) men just Abisko har etsat sig fast i minnet.

Varmast och kallast 🥵🥶

Trappträningen och löprundorna i Rom i augusti är definitivt det varmaste med sina 35°C. Kallast var det i Östersund i januari när jag stack ut i -29°C. Det går att springa i båda temperaturerna om man förbereder sig innan. Kläder efter väder, framförallt.

LÄS MER | Löpträna när det är riktigt kallt

Längsta och kortaste 💪

Mitt längsta pass blev det från Sylarna fjällstation till Storulvån, via Blåhammaren, totalt 31 kilometer. Att göra tre mil i fjällterräng med regnkläder var barockt tungt och jag var helt tom på energi när jag tillslut sprang i mål.

Kortast? Ovan nämnda skitpass i Abisko.

Totalt sprang jag ihop 226 mil under det här året. En ganska fin ökning från de 50-70 mil jag fått tidigare år.

Vädersträcken 🧭

Abisko utmärker sig flera gånger och blir den nordligaste platsen jag sprang på under det här året. Längst söderut blev passet i Rom när vi sprang till tågstationen i Trastevere. Västerut blev mitt kvällspass i Göteborg nu i mars och längst österut blev mina löppass utanför Nordmaling mellan Umeå och Örnsköldsvik i somras och vintras.

Högst och lägst 🏔🌊

Högst upp som jag sprang var ovanför Sylarna fjällstation i Jämtlandsfjällen, när jag tog en sväng upp i bergen efter att ha lunchat. Klockan sa 1260 meter över havet, vilket känns rimligt. Lägsta platsen blev rundan utanför Åhus i Skåne när vi sprang ut på stranden vid Östersjön.

Konstigaste platsen 🤔

Undrar om inte perrongen i Abisko kvalar in som konstigaste platsen vi sprang på. Vi behövde en lättsprungen plats att köra snabba intervaller på nu förra veckan och eftersom perrongen var flack, snöfri och 300 meter lång så körde vi sonika där.

Skadorna 🤕⛔️

Inga för mig, förutom ett par förkylningar plus lite känningar i knän efter långpassen. Tänk att springa varje dag och vara helt skadefri. En ynnest!

Projekt i projektet 🏃‍♂️

Även om målet har varit runstreak så har vi hittat på etappmål längs vägen. För mig fungerar det ypperligt att bryta ner saker i delmål, för att inte enbart se det stora hela projektet. Långsiktighet är förvisso bra men man måste få fira lite oftare än en gång om året.

Ett av projekten var Ladängen Everest, där vi i skidbacken hemma på Frösön skulle springa höjdmeter motsvarande Mount Everest under sommarmånaderna. Det grejade vi också och efter 114 vändor upp och ner stod vi tillslut på toppen 8848 meter över havet. Ett annat mål jag ville ro i hamn var att göra 150 mil på helåret 2020. Jag upptäckte faktiskt ganska sent, i november, att det var görbart så jag tog sonika sikte. Några dagar innan nyåret sprang jag i mål.

LÄS MER | Det här är Ladängen Everest

Kör vi ett år till?

Vi kommer så klart att springa vidare och vi har en plan om att fortsätta tills vår resa till Kilimanjaro (där det blir svårt att jogga på 5000 meters höjd). Just nu är den planerad till oktober men kan mycket väl flyttas fram ytterligare. Men ett år fram tittar vi nog inte utan vi kör på så länge vi är hela och friska.

Är det idag, 1 maj, som vi får med oss ett gäng till?