Februari-Paris, femtiotretusen steg och några vykort

Snabbtåget från Milano rullade in på Paris Gare de Lyon några minuter försenat. Från att ha susat fram på den franska landsbygden i trehundra kilometer i timmen stod vi nu med vår resväska utanför den vackra tågstationen, öppnad 1849. Lunchtid. Blå himmel ovanför våra huvuden. Google Maps i mobilen. En promenad på några kilometer att vänta, hela vägen bort till hotellet vid Gare du Nord.

Och tänk. Med knappt två helt planlösa dygn framför oss kunde vi har precis så obråttom som vi ville. Vilket vi också hade. Lite mat strax utanför tågstationen. En fika vid Place de La République. Lite olika demonstrationer här och där. Och folk. Massor av folk. Överallt. Som om de krupit fram från sina mörka coronahålor och upptäckt vårsolen.

När solen några timmar senare sänkte sig ner över Paris alla arrondissement hade vi tagit vår runstreak upp till Sacré-Cœur. Vyerna är enastående, de gånger vi lyckades ta oss fram i myllret för att få njuta av dem. Jag var senast här för drygt två år sedan, på den tiden stan fortfarande var en av världens mest besökta. Det var färre människor här uppe då än nu. Men jag gissar, och jag bara gissar, att det var fler lokalbor den här kvällen.

En frukost på hörnet

Efter en morgonrundan i löparskorna ramlade vi in på ett av alla kvarterscaféer i närheten av Gare du Nord. En genommysig lokal, espresso i koppen, nybakat bröd på tallriken och i glaset en av de godare färskpressade apelsinjuicer jag smakat. Rimlig start på dagen innan vi började kryssa vidare i Paris tillsynes helt oorganiserade system av gator kors och tvärs.

Tänk att få strosa om kring så här. Helt utan några större ambitioner mer än att få njuta av storstadsbruset. Se kända och okända byggnadsverk. Hoppa åt sidan för att inte trampa i hundskit. Eller gå ut på gatan för att slippa trängas bland rökande fransoser.

Vi tog oss i makligt tempo ner mot Seine. Nytt fikastopp. Såg Notre-Dame utsmyckad med byggställningar, omgiven av höga staket och en skyhög lyftkran. Vi såg människorna jogga nere vid floden, charmiga bilar, turistbåtar på floden och Luxorobelisken mitt på Place de la Concorde, för dagen klädd i byggnadsskynke.

Mitt i demonstrationen

Vi tog promenaden genom ett färglöst Champ de Mars, rakt framför Eiffeltornet. De nakna träden och byggnadsstaket runt gräsmattorna är kanske inte den snyggaste av kulisser om man vill ha ett vackert foto på en av världens mest kända byggnader. Men. Man tar vad man har och det gör mig inget. Att resa lågsäsong är lite av vårt trumfkort och vi uppskattar mer en sådan upplevelse än en med trängsel och köer i precis varenda gatuhörn.

Plötsligt börjar folk skandera ”Liberté! Liberté! Liberté!” runt omkring oss. Bilar tutar, folk stannar upp, köer bildas, fler stämmer in. Rätt som det är har vi omringats av polisbilar. Poliser med både hjälmar och sköldar är snabbt ute i försök att skingra demonstranterna. Allt verkar tillsynes välplanerat, både av demonstranter och polis. I våra ögon dök de upp från ingenstans.

Vi har hört om det på förhand. Protester mot restriktioner, covidpass och vaccination. Alla verkar förberedda. På väg mot Champs-Élysées blir vi omkörda av en hel kortege med blåljus och sirener. Vid Triumfbågen står de parkerade i väntan på demonstrationer som tydligen inte verkar hända.

Jag kan förstå dem. Av alla restriktioner vi hört talas om så har knappt en enda applicerats på oss. Inga covidpass. Inte blivit tjatade på om munskydd. Ingenting under hela vår dag i Paris, tillskillnad från Milano dagen innan. Ingen verkar riktigt bry sig om reglerna och det bubblar uppenbarligen under ytan.

Femtiotretusten steg

Kvällen flyter på i lugn och ro. Vi sätter oss på en restaurang och äter middag, delar en flaska vin och blir kvar i nästan tre timmar innan vi promenerar den sista kilometern till hotellet. Bakom oss har vi på ett drygt dygn lagt femtiotretusen steg, gjort vår dagliga runstreak, ätit en god frukost och sett Paris i en ganska färglös februariskrud. Planlöst. Sänkta axlar. Avslappnat. Och umgänge tillsammans.

Fint så.