Har man två veckors semester i februari måste man väl nästan hitta på något? Så det gjorde vi. Genom att dra till Milano. Nu kanske ni undrar vad i hela fridens namn man gör där i två veckor. Det kan jag dock inte svara på. Vi var nämligen bara där i drygt sexton timmar på vår tidsmässigt väldigt korta Europaturné, innan vi tog tåget till Paris.
Milano levererade ändå. I alldeles lagom mängd. I vårt alldeles egna behagliga tempo.
I princip nästan helt planlösa landade vi på Linate, en vacker februarifredag strax efter lunch. Helt planlösa var vi ändå inte riktigt. Vi satt ju faktiskt i ett när vi landade. Hur som helst. Efter en bussresa in till city kunde vi återigen konstatera att vår förmåga att boka märkliga hotell står sig bra även post-pandemijävel.
Ett rum helt klätt i betong och med ett fördraget fönster mot en innergård var vad vi lyckades boka. Missuppfatta mig eventuellt rätt nu då. Det var ett helt okej boende. Vi skulle ju bara sova där, lite som det brukar vara när vi är ute och flänger. Jag och Maria har aldrig varit särskilt bra hotellknarkare och verkar inte vara det nu på andra sidan pandemin heller. Vi bor oftast mer praktiskt än lyxigt och med en tågavgång klockan 06:20 följande dag var läget till Milano Centrale viktigare än en flådig balkong med havsutsikt (vilket förvisso är jävligt svårt att få i Milano).
Den sedvanliga löprundan
Sedan gjorde vi som vi brukar göra och har gjort de 650-ish senaste dagarna. Runstreak alltså. En löprunda. Vi har redan joggat i Milano, för sådär åtta år sedan då vi av en händelse råkade hamna borta i finanskvarteren. Det fick bli löpning åt andra hållet den här dagen. Upplevelselöpning framför snabba intervaller.
För är det något som inte fungerar i centrala Milano så är det snabba löpningar. Helt omöjligt bland korsningar, trafikljus, bilister som inte går att lita på och cyklister som gör lite som de vill. Möjligtvis att man måste öka tempot för att inte bli överkörd vid valfritt övergångsställe.
Fast på en runcation så struntar man i tempo, kvalitet och svett. Det viktiga är helt enkelt att springa, se, uppleva och njuta. Njöt gjorde vi. Efter att ha kommit från fullskalig vinter hemma i Östersund hade vi både mössa på huvudet och buff runt halsen. I fall att. Mössan rök efter femtio meter. Buffen runt halsen efter ytterligare lika långt.
Den lugna semestern
I övrigt gjorde vi inte många knop i den här norditalienska modemetropolen. Vi spanade in den magnifika Galleria Vittorio Emanuele II, italiens äldsta galleria. Vi tittade på när folk satte klacken i tjurpungen (de hatar sannerligen turin i Milano). Vi blickade upp mot målningarna mot taket. Vi njöt av Duomo di Milano i eftermiddagssolen.
Och vi såg förmodligen samma personer som sålde rostade kastanjer utanför katedralen, på precis samma plats som för åtta år sedan. Vi testade dem då. Vi testade dem inte den här gången. Vi rundade istället av vår snabbvisit med en drink, risottomiddag och en natt i vårt betongprydda hotellrum innan vi snubblade upp på snabbtåget till Paris morgonen därpå.
ugnt. Tillbakalutat. Skönt. Vi hade kunnat maxa våra timmar i stan men vi valde att ha semester. På semestersättet. Den lugna varianten. Det gör jag mer än gärna om.
Milano är fint även för den som liksom jag är totalt ointresserad av shopping. Den här gången åkte vi dock bara förbi, utan att ens byta tåg. Och så flög vi hem från Malpensa. Men det är ju bara en flygplats.
Ja, jag är inte heller någon shoppingentusiast utan gillar mer att strosa runt i kvarteren. Milano har massor av fint att erbjuda, plus min favoritfotbollsarena i stans utkanter.