En tidig sista-dagen-i-mars-morgon. Solen håller som bäst på att kämpa sig upp över trädtopparna. På himlen över Upplands jordbrukslandskap syns knappt ett moln. Fälten som jag blickar ut över är täckta med ett lager frost. Framför mig försvinner grusvägen och min tänkta löpsträcka i en kilometerlång och nästan ändlös allé. Det är vindstilla och samtidigt som jag blippar igång klockan trycker jag iväg de första stegen på dagens löprunda. Gruset sprätter knappt iväg men klockan tickar och det är bara 1,61 kilometer kvar till en sedvanligt fullbordad runstreak.
Just idag? Nummer 700!
Att morgonlöpning är ett av mina ostarka kort är ingen nyhet. Jag är som regel trött och segstartad. Magen är sällan i fas och jag fryser nästan hur jag än bär mig åt. Men, om jag med säkerhet ska ro just dagens löpning i hamn så är det här och nu det gäller. Innan frukost. Innan jobb. Så att jag i lugn och ro kan fokusera på det som jobbresan kräver framför att hetsa hem till löpning med förseningar och andra potentiella orosmoln på en annars klarblå himmel. Enligt schemat är hemma i lägenheten närmare halv elva på kvällen. Bara en liten försening kan innebära att tolvslaget passeras. Och då är runstreaken körd. Så, det får bli klockan sju. Oavsett vad magen tycker, oavsett om jag fryser eller är trött.
Better safe than sorry.
Ärligt talat så är ju den här morgonen gnistrande. Första kilometern har jag solen i ögonen. Mina Airpods ligger medvetet kvar på rummet. Landskapets ljud tränger in i öronen och på tillbakavägen möter jag bonden i sin traktor, i fullt fokus med sina egna morgonbestyr. Själv har jag passerat både 1,61 och 2 kilometer. Det hinner bli en tredje också innan jag stannar klockan och summerar den sjuhundrade raka dagen med löpning.
700.
Och jag tänker väl att jag fortsätter lite till. Tvåårsdagen hägrar.
