Tuffa Bjäre Trailrun 34 km (2022) – race report

Det hann gå nästan tre år från ena loppet med nummerlapp (Sydney Marathon) till det andra. I lördags var det så äntligen dags igen. Efter att ha fått tips från en runstreakinspiratör i trakterna bokade vi in oss på Bjäre Trailrun i Båstad med en knapp veckas ”framförhållning”. Det vi fick höra och läsa oss till skvallrade om ett riktigt krävande lopp med mängder av höjdmeter, sega backar och hopp över stock och sten.

Härdade av backarna i Jämtland, Östersund och på Frösön undrade både Maria och jag hur seriöst jobbigt som loppet faktiskt kunde vara. Överdriver våra vänner i Skåne eller är Hallandsåsen faktiskt så tungsprungen som de vill göra gällande? Det skulle vi snart få svaret på.

  • VAD? Terränglopp på Hallandsåsen utanför Båstad
  • NÄR? 23 juli 2022
  • STRÄCKNING? Baksida lår Varvbana på 12 eller 17 km
  • DISTANSER? 12, 17, 34 och 51 km

Bjäre Trailrun – från 12 till 51 kilometer

Bjäre Trailrun går att springa i flera olika distanser och består i huvudsak av en varvbana på 17 kilometer, upp och ner på och kring Hallandsåsen utanför Båstad. Det går att anmäla sig till 17, 34 eller 51 kilometer. Ja exakt, man springer då ett, två eller tre varv. Utöver det här finns även en runda på 12 km, på vilken man hoppar över första halvmilen av det ordinarie varvet.

Maria valde att ta sig runt en gång, 17 km, och jag anmälde mig till två varv. Även om vi har över 800 dagars runstreak så är det inte jätteofta någon av oss är uppe i respektive distans. Själv hade jag ”bara” några 25-30 kilometerspass under maj månad men jag vet ju också att det går att kötta sig till riktiga långdistanspass så länge man bara ger sig fan på’t.

Förmiddagen till ära låg molnen tunga över de skånska lövskogarna och regnet hängde mer eller mindre i luften. Vackert, nästan lite höstlikt och lysande förhållanden för löpning. 10:30 stack jag själv och 34-gruppen iväg, en timme efter 51-kilometerslöparna och drygt en timme före Marias och hennes 17 km-grupp.

Pre-race - Dryden vid Bjäre Trailrun
Pre-race. Foto: M. Carlsson

Första varvets 17 kilometer

Vi inleder loppet på en gammal banvall innan vi efter någon kilometer gör entré i naturen. Kohagar, kryssande mellan bajshögar, stråk av lövhögar och den första rejäla uppförsbacken bortåt Sinarpsdalen. Även den första rejäla nedförsbacken visar sig i något som liknar en skidbacke (utan att vara det)

Efter en sväng här borta springer vi tillbaka på samma banvall. Precis där vi kom upp från Företagsbyn kort efter starten drar vi nu rakt i Axeltorpsravinen. Här följer en makalöst vacker sträcka där vi både skråar på de branta slutningarna och klättrar på klippblock. Lövkronorna är magnifika och jag utbrister flera gånger att ”Här är nåt så djävulskt vackert!”.

Andra vätskestationen kommer efter drygt sex kilometer. Här börjar skogen glesa ut sig och byts nu mot långa och öppna fält. Underlaget är delvis ospårat och emellanåt några smala stigar. Snart kommer vi ut på det som kallas Hallandsåsens nordsluttnings naturreservat och här får man för första gången en riktig härlig vy. Båstad i förgrunden och Laholmsbukten som försvinner i horisonten.

Varning – livsfarligt stup!

Alldeles ovanför det som kanske är Båstads brantaste sluttningar går den snitslade banan in i skogen. ”Varning! Livsfarligt stup!” inleder den här etappen och medan samhället passerar en bra bit ner i periferin på högerhanden har vi stockar och stigar rakt framför oss. Tillslut kommer vi ut nedanför gården Kungsberget med en ny helt magisk vy över Båstad och Laholmsbukten.

Den här sluttande ängen är brutal. Redan på första varvet. Jag möter bonden högst upp. Vi hejar, han konstaterar faktumet om hur jobbig backen är och jag hälsar att vi ses när jag kommer tillbaka på nästa varv.

Efter 13 kilometer blir det en lång backe ner i lövskogen, känd som ”skidbacken”. Den som tror att det är lätt att springa nerför har aldrig sprungit nerför. Det är skitjobbigt. Allra helst när det är brant och lerigt. Den går ändå fint och jag stannar till vid vätskestationen vid backens fot. Under de sista kilometrarna varvas sedan asfalt med terräng. Axeltorpsravinen passeras en gång till, högst upp på den östra ryggen, innan jag springer in för varvningen i Båstads Företagsby.

Vid varvningen och 17 kilometer känner jag mig fortfarande pigg. Jag stannar ändå upp i start- och målområdet. Tar en mugg energidryck. En chokladbit. Andas. Ohetsar. Sedan laddar jag om för en favorit i repris – varv nummer två där ute på Hallandsåsen.

Andra varvet

Spännande hur man ställer sig in på utmaningar man tar sig an. En halvmara är ju skitjobbig om man ska springa just en halvmara. Ska man springa tre mil så är halvmaran bara två tredjedelar. Det är med det mottot jag tar med mig ut på banvallen strax efter startområdet.

På banvallen möter jag också ett helt gäng med 17 kilometerslöpare som där och då har gjort drygt fyra kilometer. Maria är med i klungan så vi stannar, hejar, ger peppande ord och några allmänna tips till varandra innan vi drar vidare. Sinarpsdalen är jobbigare än första varvet, Axeltorpsravinen lika så. Än så länge har jag ändå krafter i benen.

Det är framåt 27 kilometer, på fälten långt ovanför Båstad, som jag börjar känna mig riktigt trött. Jag har tagit rygg på ledaren i 53 kilometersgruppen som stånkar sig fram i den skånska myllan. När kohagen och den brutalt sega backen upp mot Kungsberget kommer börjar jag få svårt att hålla löpsteget igång och vänsterfoten värker av oklar anledning ganska hårt.

De sista kilometrarna präglas av gång och löpning. Min största längtan handlar om energidryck och kanelbullar i målet. Jag kommer ändå ifatt några löpare från 17-kilometersgruppen. Inklusive Maria i Axeltorpsravinen faktiskt, med en knapp kilometer kvar att springa. Huvudet snurrar, benen bär knappt men hand i hand i en synkroniserad målgång av sällan skådat slag springer vi tillslut över mållinjen där nere i Båstad. En knapp minut senare sitter jag med den efterlängtade kanelbullen i handen och funderar på varför jag faktiskt gör det här frivilligt. Och betalar för det.

3:46 och en sjätteplats i klassen (av dussinet deltagare) blev det tillslut på den här tillställningen. Målet på sub-4 timmar grejades med fin marginal. Nöjd så. Mycket nöjd.

Post-run

Det är ändå en fin känsla, trots smärta i fötterna, att jag fryser lite lätt och sitter med genomsvettiga och blöta kläder från topp till tå. Nummerlappen hänger kvar och vår första tävling på nästan tre år är i hamn. Jag vet inte riktigt om Bjäre Trailrun är uppladdning inför Salomon 27K i Vålådalen en vecka senare eller om Vålådalen blir nerjogg efter Bjäre. Det får tiden utvisa.

Klart är i alla fall att en spontananmälan till ett tufft traillopp på över tre mil verkar fungera bra. Resten av dagen mår jag fortfarande fint och återhämtningen går kalas. Jag får knappt någon träningsvärk, förutom lite känningar i låren. Vår runstreak verkar bidra med lite av varje verkar det som. Nu ser jag fram emot fler terränglopp och närmast då Salomon 27K. Sedan blir det ett klassiskt gatlopp senare i höst. Men de där upplevelserna tar vi då…

Några korta om Bjäre Trailrun 34 km

  • Väldigt naturskönt och varierande terränglopp.
  • Första varvet ändå behagligt.
  • Andra halvan av andra varvet otroligt krävande.
  • Flera strömförande stängsel att ta sig förbi.
  • Många stora nylagda bajshögar på ängar och i hagar.
  • Oftast lätt att hitta rätt, trots ostigad terräng.
  • På sista vätskestationen (vid 13 och 30 km) hade det varit fint med sportdryck förutom vatten.
  • Härlig pepp och stämning både bland löpare och privatpersoner längs banan!
  • Välordnat i målområdet och lyxigt med energi efter loppet.
  • Snygg medalj!

LÄS MER | Officiell sajt

Daniel Rydén
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.