45 km var kanske i längsta laget

Ibland får man sina ryck. Som i helgen. Vare sig Maria eller jag kan direkt stoltsera med anmärkningsvärt många vandringsmil på senare tid. Inte tältnätter heller för den delen. Såatte, med en Kilimanjaro-resa som rycker allt närmare kände vi att det var hög tid att träna.

Okej. Vi springer varje dag. Kör backträning i Ladängen med jämna mellanrum. Går som regel till jobbet. Och så vidare. Det är bra. Men. Inför vandringen upp på Afrikas högsta berg har jag köpt ett par nya kängor, vi har äntligen köpt stavar att gå med och så ville vi känna på en lite längre strapats med packning på våra ryggar. Och så klart, njuta av allt som en fjällvandring innebär. Bor man i Jämtland är ju alternativen i det närmaste outtömliga, beroende på hur mycket tid man anser att man har.

Vi bestämde oss för att ta en träningsnjutarhelg och dra iväg. Till Lunndörrspasset. Ni vet, den där vackra och dramatiska passagen som skär rakt över gränsen mellan Härjedalen och Jämtland.

Alla sa hej

Kanske var vi lite överambitiösa när vi la upp vår plan. Åka fredag eftermiddag och tälta en natt på parkeringen vid Tossåsen, där leden börjar. På lördagen vandra genom passet och alla de 21 kilometerna till Lunndörrsstugan på andra sidan. Tälta en natt till och sedan ta samma väg tillbaka på söndagen.

Vi vet. Det är inte superspännande att gå samma väg tillbaka men ibland får man kompromissa om logistiken inte medger några alternativ. Vi visste ju i vilket fall premisserna så när lördagen blev förmiddag hängde vi upp våra 14 kilo på ryggarna och lämnade parkeringen vid Tossåsen bakom oss.

Det är ju en vacker vandring, det är det. Man ser flera av områdets mest kända och säregna toppar längs vägen. Merparten av leden är upptrampad och flerfilig. Själva passet, med vindskyddet Lunndörren som en liten knappmål mitt i dalgången, är oerhört effektfull med branta bergväggar på båda sidor. Vi tog båda luncherna där. Helt själva.

På tal om det. Under första dagens åtta timmar långa etapp träffade vi på sju personer, en hund och två löpare på distans. På tillbakavägen mötte vi två personer på åtta timmar. Lagom. Behagligt. Distanserat.

Och alla vi mötte längs leden sa hej. Kan ni tänka.

Nya kängor (och skavsår?)

Fast det där med att klämma till med långt över fyra mils vandring på två dagar var väl kanske inte vår mest briljanta idé. Med facit i hand alltså. Men vi tänker att vi har lärt oss lite nya grejer. Som att dagsetapper kan vara kortare. Att vi kunde ha nöjt oss med en tur till själva vindskyddet mitt i Lunndörrspasset och haft mer tid att njuta. Att nya prylar inte behöver betyda problem. Och att vi blivit härdade. Det är ju så det fungerar med facit i hand. Allt är inte perfekt och kommer så heller aldrig att bli.

Skavsår tänker ni då kanske, efter 45 km i nya kängor och allt? Alltså. Jag klarade mig helt utan! Däremot tror jag en nerv ovanför vänstra fotknölen kom i kläm, den uppskattade inte alls söndagens tvåmilsetapp. Det gick faktiskt så långt att jag svidade om till löparskorna sista halvmilen mot bilen eftersom merparten av leden ändå var såpass torr.

Men vänta nu. Löparskorna?

Så klart. Vi har ju vår runstreak att tänka på så de fick hänga med i packningen. Fjällvärden Leif på Lunndörrsstugan skakade bara på huvudet och tipsade oss om att söka hjälp när vi berättade att vi snart skulle ut på dagens runda, efter lördagens vandrade halvmaraton. Jag kan dock trösta er med att löprundan bara blev på 1,8 kilometer. Man måste inte springa långt.

Nästan alltid njutning

Ja men vilken helgjävel ändå. Vi känner oss än mer pepp på Kilimanjaro och förhoppningsvis blir det ytterligare en strapats i Jämtlandsfjällen innan avresa. Kanske inte fyra mil då. Det går ju tydligen nöja sig med två. Eller en. Låter vi bara nerven glömma bort mina kängor och att Marias blåsor under fötterna få läka ihop så är vi på banan igen. I väntan på det så finns det ju lite mer lättillgängliga pass att köra hemma på Frösön. Backträning med packning, kängor och stavar plus sedvanlig löpning så klart.

Och vad gäller fjällen så är de ju alltid som de är – nästan alltid njutning!