En ganska liten dos av Varberg

Det var som om vädret inte riktigt kunde bestämma sig. Mulet. Uppehåll. Inte sol. Inte regn. Varmt men samtidigt höstlikt bistert och ganska tomt med folk både på vägar, gator och torg. På vägen hem från Bjäre Trailrun och Båstad passade vi på att köra småvägarna norrut mot Göteborg och sist ut blev ett middagsstopp i Varberg. Och visst är det jävligt konstigt för jag vet inte hur många gånger jag kört E6:an genom Halland. Ändå var det här första gången jag satte min fot just här.

Varberg. Så nära. Så långt bort. Nära från Göteborg, där vi de senaste åren haft en centralt belägen lägenhet som bas under några sommarveckor. Jobb på distans följt av semester. Och så långt bort, för från Östersund gör man inga dagsturer till Hallandskusten direkt. Så å ena sidan inte så konstigt att jag aldrig tidigare satt min fot i stan. Å andra sidan väldigt märkligt med tanke på våra sommarveckor Göteborg plus de oräkneliga antalet gånger som jag passerat på E6:an strax utanför.

Ett nedstängt kallbadhus

Väl inne i Varberg är livet ganska stilla denna söndagkväll. Vi parkerar bilen nere vid hamnen och tar den korta promenaden ut till havet. Här ligger det berömda kallbadhuset. För dagen jättestängt och vi får bryggan ut till byggnaden nästan helt för oss själva. Det är en vacker byggnad, det är det, men tänk att det kan vara så här öde en sommarkväll i juli.

Varbergs fästning

Även inne på Varbergs fästning är det tyst, tomt och öde. Några spridda skurar med barnfamiljer och ett mindre sällskap som tagit några bärs inne på området. Här inne ryms idag Hallands kulturhistoriska museum med bland annat Bockstensmannen, vilket i sig är ett skäl att återkomma hit när det faktiskt är öppet. I övrigt finns det restauranger, vandrarhem och även privatbostäder. En hel del fotovänliga detaljer väntar för den som vill gå loss med kameran.

Vi tar oss upp på murarna som omger borggårdarna. Varbergs och dess platta stadssiluett inåt landet. Kobbar och skär med ödsligt belägna hus ut mot havet. Kanonerna står redo åt alla håll och skvallrar om tiderna som varit. Vi är ganska möra och orkar inte riktigt sätta oss in i fästningens gedigna historia, som sträcker sig hela vägen bak till 1200-talet. Nästa gång, helt enkelt. Nu nöjer vi oss med att promenera runt och faktiskt bara ha semester i lugn och ro.

Middag på Rolands kök & bar

Det var ju faktiskt middag vi kom hit för och för att slippa rulla runt med bilen i jakten på något ätbart ramlar vi in på Rolands Kök & Bar nere i hamnen, strategiskt placerad hundra meter från parkeringen där vi ställt oss. Maria kör på en räkmacka medan jag går all in på en kallrökt makrill med väldigt trevlig potatissallad. Makrill är ändå favoritfisken och är man på västkusten så ska den ätas åtminstone en gång.

Om dagen.

På väg hem

Vi har båda två en känsla av att vara på väg hem. Ibland får det vara så och då blir små korta insatser som den i Varberg ”inte mer” än att promenera runt och titta i någon timme eller två. Att våga att inte maxa. Att sänka axlarna. Att bara gå omkring utan att leta fakta om varenda liten detalj man möter. Vi är ganska dåliga på det men försöker träna när tillfälle ges. Som den här dagen, när vi fick oss en ganska liten dos av Varberg.