Hallands kustväg och två sömniga semesterlirare

Det är ju jävla märkligt ändå. Varje gång man kör av de stora vägarna så förvånas man över vad som döljer sig där ute i periferin. Har inte ni också märkt det? Eller är ni också såna där glada fåntrattar som knappar in en rutt på GPS:en och strikt håller er till den? I så fall kan det vara läge att bara ge fan i det.

På vägen från Båstad till Göteborg för några veckor sedan hade vi klurat på Hallands kustväg istället för raka, fina och breda E6:an. När så ytterligare en motorvägsparasit gled ut i omkörningsfilen och såsade på i 105 på 120-vägen så bestämde vi oss. Vi tog första bästa avfart, gled igenom Halmstad och ut på den halländska landsbygden. Den måste väl ändå kunna erbjuda något mer än motorvägens urbana ådra rakt genom landskapet?

En avstickare till Heagård

Halmstad i sig. Alltså. Inte superhett när man är på jakt efter något annat. Missuppfatta mig rätt nu, jag har varit i stan tidigare och tycker den har sin charm i olika delar. Nu rullade vi mest igenom och var precis på väg att fortsätta norrut när en skylt pekade in mot Heagård och ”Butiken på landet”. Det lät ju ändå myspysigt så vi gled in och kände att… fan, nu snackar vi ändå.

En gammal stenlada (heter det så?) med café och butiker i en riktig härlig lantmiljö. Dessutom stod där en säljare av lokalproducerad honung. Hen sålde in sitt koncept såpass bra att jag hade kunnat lägga en halv månadslön på senaste veckans skörd. Två burkar fick vi med oss, plus att vi stannade för en late lunch with MariasMat & Dryden. Våfflor är aldrig så gott som när man… tja, är sugen på våfflor. Och det var jag just där och då.

Honung förresten. Visste ni att det är topp tre av de livsmedel som vi konsumenter blir genomblåsta på, förutom oxfilé och olivolja? Många gånger är det inte ens honung vi köper utan nåt som mer kan liknas sirap.

En väldigt kort bensträckare ut på skäret

Vi sätter oss i bilen och rullar vidare norrut längs Hallands kustväg. Även om vi båda två är trötta och möra efter gårdagens prestation i backarna på Hallandsåsen och nog egentligen bara vill hem så saknar vi inte direkt rusningen på E6:an. Tempot är ute längs havet är lugnt och skönt. Perfekt för två ganska trötta hjältar.

När vi passerar Steningestrand ser vi ett litet skär sticka ut i havet så vi stannar till bara för att vi kan och har tid. Några familjer är här och de yngsta fiskar krabbor. Vi tar en kort promenad ut på klipporna och ser oss om. Det är gemytligt och inne vid land ligger en liten restaurang.

Efter en stunds bensträckare känner vi att vare sig vi eller Stora Skär, som det heter, har så mycket mer att tillföra så bilen startas och vi drar vidare längs vår semi-upptäcksfärd.

Skrea strand, what’s the fuss about?

Alltså. Hallands kustväg är en ganska vacker sträckning om man inte har mer bråttom än att kunna semestercruisa på 70-vägar i några mil. Vi försöker verkligen anamma tankesättet ”Vi har semester!” och tänker att fler kanske borde göra det. Lugnt. Låg puls. Inga måsten. När vi så närmar oss Falkenberg nästan snubblar vi över det välkända Skrea strand. Ingen av oss har varit där förut så då måste (!) vi nästan stanna bara för att se vad hysterin handlar om. Egentligen vill jag svänga upp till Falkenbergs GK men jaja, det får väl bli nästa gång.

Och ja, Skrea strand är en strand kort och gott. Ganska smal. Väldigt lång. Ganska vacker om man tittar söderut. Lite urbant tråkig med hyreshus och hamnaktivitet om man vänder sig norrut. Dagen till ära har vi lätt mulet och turisttråkigt väder. Stranden är mer eller mindre folktom när de stora horderna av människor säkert hellre ägnar sig åt det berömda köpcentrat inåt landet eller bara är på väg hem, en söndagkväll i julis andra halva.

Well, vi är inga strandknarkare och Skrea passerar tämligen obemärkt förbi. Jag har varit på finare stränder. Fulare också, i rättvisans namn. Ett annat namn längs vägen fastnar däremot på mitt minne. Nu stannade vi aldrig till här men Grimsholmen, ett naturreservat strax söder om Skrea och Falkenberg, kändes som ett betydligt trevligare ställe.

M som i Maria, middag och makrill

Vet ni vad? Hallands kustväg slutar i Falkenberg. Inte i Varberg, som jag trodde fram tills att jag skrev det här inlägget. Man lär sig något nytt varje dag. I vilket fall, vägen i sig slutade ju inte där utan vi kunde tryggt och säkert rulla hela biten in i centrala Varberg. Efter en liten historievandring på eget bevåg kring kallbadhuset och uppe i fästningen slår vi oss ner för en middag i hamnen.

Och om det finns makrill på menyn så beställer man det. Det är faktiskt sen gammalt.

Det blev en ganska sömnig hemfärd för vår del. Ingen av oss var i toppslag utan snarare tvärtom. Ganska slitna i kropp och huvud efter en väldigt rolig men utmanande helg. Även om vi långt ifrån maxade sträckan längs havet så fick vi en liten förhandsvisning om vad som finns att upptäcka. Vi gillar ju att svänga av vägarna lite där vi känner för, äta mat på småställen, göra spontana stopp där ingen annan stannar och bara ha obråttom (även om vi nog verkar ganska hetsiga ibland).

I våra böcker är Halland ett i det närmaste helt outforskat landskap så när som ett par snabbesök i Halmstad. Det är ju så klart till för att ändras på men just sommaren 2022 och julis sista dag var inte rätt tillfälle för oss. Vi får väl så lov att återkomma. Golf, Bockstensmannen och naturreservat är i sig några riktigt bra skäl för det.

Daniel Rydén
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

2 KOMMENTARER

  1. Ni missade Riccardos glass i Möllegård och stranden mellan Vilshärad och Haverdal. Där har du mina (helt subjektiva) pärlor i Halmstad.

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.