Time is now – det är nog läge att kapitulera

Efter förra årets 314 mil i löparskorna så kände jag mig sådär orimligt pepp på ett nytt träningsår. Fortsatt runstreak. Återkomst av lopp. Massor av nya mil. I vått och torrt. I varmt och kallt. I vindstilla och i stormbyar. Det är inte roligt alla gånger (verkligen inte) men varje gång man tagit sig igenom ett grisigt pass så åker det rakt in på kontot för härdande upplevelser. Och varje gång man gjort ett pass man är nåt så in i helvetes nöjd med så åker det in på kontot för livskvalitet.

Inte konstigare än så.

Fast det är något som gnager. Som har gjort det ett tag. En känsla som jag antingen vill jaga ifatt eller bli kvitt med. Och jag tror att jag har landat i något som kan likna ett beslut. På det senare.

Jag har nämligen haft ett mål i sikte från årets början. För, om jag gjorde drygt trehundra mil förra året så borde jag kunna göra det i år. Det var planen. I snitt blir det drygt åtta kilometer per dag. Det är ju faktiskt genomförbart om än en ganska rejäl slinga varje dag. Springer jag längre en dag kan jag med all rätt ta det lugnare nästa dag. Springer jag kortare så… ja, ni fattar.

Förmiddagslöpning i Zürich
Förmiddagslöpning i Zürich – kvalitet!

300 mil kan dra åt helvete

Det gick ganska planenligt fram till april. Då kom första förkylningen på nästan två år. En liknande grej kom i juni och vid båda de här tillfällena blev det tvåkilometerslufsande i en-två veckor. Det krävs ingen miniräknare för att konstatera att det var många mil som gick rakt åt helvete där. Släng på en del omotivation och en sommar där jag inte alls varit sugen på att lägga merparten av ledigheten på långpass så förstår ni snart att åtta kilometer om dagen mest kändes som ett tvång och en press.

Och ärligt talat. Jag vill faktiskt känna nöjdhet med träningen, oavsett den är två eller tjugo kilometer. Jag vill känna mig tillfreds med en halvmil, inte missnöjd över att jag ”gick back tre kilometer på årsmålet”. Jag vill kunna ta ett lugnt joggpass hem från gymmet utan att springa omvägar för att samla kilometrar. Har man spelat golf i fyra-fem timmar är dagsmålet för rörelse redan i hamn och då ska det inte krävas ett långt löppass för att jag ska vara nöjd. När jag når fjällstationen efter två mils vandring med 14 kilo på ryggen i åtta timmar vill jag kunna nöja mig med max två kilometer. En normalt funtad människa hade ju inte ens tänkt tanken på löpning i något av de här fallen.

Med årsmålet i ständigt fokus har varje ”tappad dag”, där jag inte gjort minst 8,23 kilometer, ökat pressen på nästa dag. Kvantitet före kvalitet. Ni fattar ju att det här är ohållbart i längden och att glädjen tillslut kommer att försvinna. Vilket den mycket riktigt gjort den senaste månaden. Och. Nu med facit i hand kan jag ändå känna mig stolt över att ha landat i det här. Trehundra mil kan, med dagens form och inställning, faktiskt dra åt helvete.

Make it great again

Runstreaken är så klart inte i fara. En halvtimme om dagen, oavsett var jag befinner mig, har jag tid och möjlighet till. Långpassen kommer också finnas där och just nu förbereder jag mig på en eventuell halvmara som jag inte är anmäld till än. Men att lägga 300-målet åt sidan öppnar också upp för andra möjligheter. Som att köra ordentliga gympass och transportjogga mig dit i lugn och ro. Eller att sy ihop dagens runstreak med kortast möjliga sträcka för att jobbet kräver fullt fokus från morgon till kväll.

Häromdagen, när beslutet mer eller mindre bara ramlat på plats, joggade jag hem från mitt HIIT Cross-pass med just den här nya känslan. Det var en befrielse. Det blev två kilometers jogg och jag kunde där och då för min värld inte förstå varför jag skulle göra en enda meter mer än nödvändigt efter dels ett riktigt tungt pass på gymmet plus de där fyra milen vi fjällvandrade ett par dagar tidigare.

Den känslan vill jag ta med mig in i hösten. Den senaste tiden har inte riktigt sett ut så. Men nu kör vi. Reclaim löparglädje. Make runstreak great again. För kroppens, huvudets och förståndets bästa.

Stigen på Hållfjället
Fjällöpning under Salomon 27K – riktigt fin och jobbig dag!
Daniel Rydén
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

8 KOMMENTARER

  1. Ja det var väl det enda rätta beslutet. Livet ska inte bestå av tvång el så mkt måsten Viktigast förutom kärleken är ju glädjen Lycka till!

  2. Klokt beslut. Att ta hand om sig och sin kropp SKA kännas roligt och skönt!
    Minska stillasittandet är huvudmålet😉. 🤗🤗🤗

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.