I fredags kväll satt vi och slappade (bara en sån grej). Ett glas bubbel (kanske två). Favoritfåtöljen (vi har bara en). Iklädd de nya långkalsongerna och tröjan vi fyndat på Woolpowers fabriksbutik tidigare samma dag (andrahandssorteringen ger inte lika avgrundsdjupt hål i plånkan). Livskvalitet så sett.
Samtidigt hade jag bara någon timme tidigare, under Marias och mitt gemensamma löppass, beklagat mig. Över bristen på sänkta axlar. Tillbakalutade timmar. Andningshål. Sånt som verkar svårt att få till under en höst när precis allt verkar hända samtidigt. Det är bra grejer som händer så klart. Kilimanjaro, nya lägenheten, massa roligt jobb och så vidare. Mitt i alltihop vill vi springa varje dag och nu i september även få till ytterligare några golfrundor innan säsongen klappar igen.
Det är många saker som konkurrerar om dygnets 24 timmar och det känns emellanåt ganska hetsigt.
Ett av andningshålen är faktiskt golf. Visst. Det tar massor av tid, det gör det. Men det är också fyra-fem timmars detox från resten av världen. Mobilen på ljudlös och tas bara fram för att fånga någon bild. Sällskap om max tre personer förutom mig själv. Och givetvis, spelet i sig.
Septembergolf – what-ever-golf
I sommar har vi ändå haft ett helt okej golfflöde. Även om jag gärna hade gästspelat på några fler banor under semestern så har vi kört en hel del ute på Frösön, plus Öijared och den fina dagen på Bro Hof. De två senaste åren har jag också varit betydligt mer noga med att registrera rundorna jag spelat, för att på sikt få ett så rättvist handicap som möjligt. Vissa rundor registrerar man direkt. Andra ”glömmer” man bort i några dagar.
Hösten brukar ju generellt sett inte bjuda på några hejdundrande resultat. Visst har det dykt upp en sänkning här och där men det är kanske inte det mest attraktiva golfvädret med +9°C och nordvästan rakt från fjällen. Jag minns en morgonrunda i slutet av september för några år sedan när vi på bara de tre första hålen spelade bort tre-fyra bollar var och frös nåt så inåt helvete. Då klev vi av efter fjärde och åkte hem.
Det var lite en sån runda jag såg framför mig när vi åkte ut till Östersund Frösö GK i lördags morse. Klassisk rycka-på-axlarna-golf. Härligt sällskap, skratt och skoj varvat med skitslag och ”what ever”-känsla. Mest för att få spela och ha lite kul. Kanske var det precis det jag behövde för när jag svingade iväg bollen från första tee var det uppenbarligen med de där sänkta axlarna jag efterfrågat så sent som kvällen innan.
Nåt så djävulskt bra golf
Jag räknar aldrig poäng under rundorna. Sånt sparar jag till efteråt. Det finns däremot en känsla för om det går bra eller inte. I lördags kändes det väldigt bra. Första nio var till och med magiska. Allt satt. Fjärde och sjunde som strulat hela säsongen. Psykologiskt jobbiga åttan. En snygg räddning på nian efter ett märkligt snett inspel. Sedan fortsatte det.
När vi klev in på 18:e tee berättade Maria, som snabbt räknat ihop poängen, med ett brett flin att jag låg bra till. Men inte ens då hann hybrisen ifatt och jag drog in ytterligare en poäng. När vi avslutade rundan en stund senare summerades alltihop. 48 poäng. Det är faktiskt lika orimligt vansinnigt bra som det låter. Till och med på den nivån att golf.se frågade om poängen verkligen stämde när jag gick in för att registrera rundan.
Från hcp 26,9 raka vägen ner till 23,4. Man kan skratta åt mindre. 88 slag brutto är, trots att jag inte jagar personbästa på det sättet, mitt bästa resultat någonsin på ÖFG.
Ärligt talat, det är jävligt lätt att bli hög på såna här upplevelser. Lika lätt är det att få hybris på nästa runda. Så, jag funderar på om det där ska få vara säsongens sista golfsvingar eller om jag ska utmana ödet i helgen som kommer. Mycket vill så klart ha mer men man får väl krasst konstatera att den här poängsumman hör till ovanligheterna. Dessutom blir det så klart svårare och svårare ju lägre hcp man kämpar sig ner till.
Med allt det här sagt. Sänkta axlar, detox i några timmar och en fantastiskt fin septemberförmiddag på golfbanan. Det var vad mitt huvud behövde. Tydligen är det inte svårare än så.
