En ficktjuv från Hammarbyhöjden

Hej. Jag heter Daniel. Jag är drygt 42 år. Lever ett härligt liv på Frösön med sambo, familj och så givetvis massa vänner jag kanske träffar lite för sällan. Bekantskapskretsen är väl inte direkt rekordstor även om jag har ett ganska bra kontaktnät. Till det här har jag en lite mindre skara väldigt nära personer som jag verkligen anförtror mig till. 

Daniel heter jag som sagt. Med åren har jag fått diverse smeknamn. Några som jag hört. Några som jag tycker fungerar. Några mindre smickrande som säkert sagts bakom min rygg och om dem kan jag inte säga så mycket.

Redan på lekis, när jag var sex år, var jag kortast i klassen vilket jag i princip levt med hela livet. ”Lillen” (jag tror det var du, Jojjon, som myntade det) blev med tiden ett allmänt vedertaget begrepp både bland vänner, klasskamrater och i fotbollslaget. Ja, tydligen till och med i andra lag som var livrädda för min målfarlighet (38+39 mål i P11 och P12-serierna).

Det var bara min lågstadiefröken som inte anammade ”Lillen”.

Ni måste sluta kalla honom för det! Tänk när han är 14-15 år och fortfarande kallas för det?!” är ett tydligt minne från en av lektionerna, efter att någon i klasskompis ropat på mig. Tänka sig. Jag kallades för Lillen ända tills jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder och fick nya umgängen som inte hade bakgrundshistorien.

Dryden på Kibo

Det finns ett namn jag inte gillar

När jag flyttade till Östersund 2002 fick jag ett helt nytt namn. ”Daniel”. Ja jag vet. Det är ju snarlikt mitt ordinarie tilltalsnamn men det här nya gör sig tyvärr dåligt i textform. Det stavas precis likadant. Det var sonika den norrländska accenten som satte sin prägel på mitt tilltalsnamn. I Jämtland blev jag ”Daaaaniel” och i södra delarna av landet kvarstod ”Daniel”.

Annars har jag med gott öra lyssnat till ”Rydén” (jag har inte gjort lumpen), ”Öh” (!), ”Passa då!” (i fotbollslaget) och även ”Dryden” så klart. Men det finns ett namn som jag inte alls anammat. 

Danne.

I nya sällskap är det inte helt ovanligt att folk som inte känner mig drar in ett ”Danne”, ungefär som att det är något man gör med folk som heter Daniel. Lika lite som jag gillar det, lika mycket brottas jag med att tillrättavisa namnmarodörerna. Man vill ju inte vara en otrevlig rövhatt. Å andra sidan. Ska jag låta det fortgå och irritera mig på ”Danne”-tilltalet varje gång jag blir namnad i en framtida relation? 

För egen del är smeknamn i en relations tidiga skede helt mot mina principer. Främst för ett jag själv inte kallar folk med smeknamn om jag inte känner dem alternativt om jag har andra väldigt goda skäl. Det blir nästan lite av en integritetsfråga. Ett smeknamn är för de som känner personen. Man får jobba sig till det. Ibland går det fort. Andra gånger kommer man aldrig fram.

Känner man mig så vet man att ”Danne” är lika big no-no som att springa naken på centercourten i Båstad (fan, dåligt exempel…), parkera bilen mot färdriktningen (satan, dåligt exempel igen) eller att… tja, kalla någon för något utan att vara säkert på att det fungerar. Ni fattar säkert vilken poäng jag vill göra. 

Danne i mina öron låter som en ficktjuv från Hammarbyhöjden. Jag vill definitivt inte förknippas med det.

Hammarbyhöjden

Man heter det man heter

Senaste gången jag kallades Danne, alldeles nyligen faktiskt, testade jag att i all välmening berätta om mina känslor kring ficktjuven från Hammarbyhöjden. Inte bara inför personen som anammat namnet utan hela sällskapet som vid tillfället befann sig runt bordet vi satt vid. Inte för att på något sätt hänga ut hen eller köra en publik tillrättavisning. Snarare av praktiska skäl. För att slippa återupprepa det för någon annan i gruppen nästa dag.

Den gången landade det väl och jag fick heta mitt tilltalsnamn därifrån och framåt. I hela gruppen.

Låter det som en petitess? Det kanske det är. Det är ju helt beroende på vem man frågar, vem som tilltalar och vem som blir tilltalad. Personligen tycker jag ju inte att man automatiskt gör Mattias till ”Matte”, Olof till ”Olle” eller Maria till ”Mia”. Folk har ett namn. Är man inte tjenixen med dem så är det dess tilltalsnamn som gäller om inget annat har framgått. Smeknamn kan ju också vara något mer än bara ett namn. En tillhörighet i en krets som utomstående kanske inte har insyn i eller rätt att själva anamma. Ibland får man helt enkelt vänta på sin egen tur, även om man kanske vill hitta en genväg in i gemenskapen.

Egentligen är det inte konstigare än så.

I slutändan kom jag hur som helst fram till att det kanske inte är så mycket värre än att sonika säga ifrån, och det i ett tidigt stadium. Så. Jag tar det härifrån i och ser var det landar nästa gång. Är nämligen övertygad om att det kommer hända igen. Ganska snart.

Danne. Fy fan.

Daniel Rydén
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

8 KOMMENTARER

  1. Jag är helt på din linje här. Jag hatar när andra försöker sig på att hitta på smeknamn till mig. Nästan lika illa som att säga ”Men har inte du varit utomlands, du är ju inte brun” till mig. 🙂
    Och kallar alla andra deras riktiga namn. Om de inte uttryckligen bett om något annat.

    Apropå smeknamn, får ett felmeddelande när jag skriver 4000mil som namn i kommentaren. ”Förbjudet med siffror”?

    • Då är vi minst två med andra ord. Brundiskussion har jag sluppit faktiskt men ja, den låter helt urballad. Vet folk om att det finns platser utomlands som inte är sol? Känner de till Bergen? Eller vänta, det är ju Norge och räknas kanske inte som utomlands. 😉

      Hm, det där med namnet får jag kolla upp. Första gången det hände nu? Har haft ett par ytterligare fenomen som dykt upp efter uppdateringen till senaste WordPress.

  2. Göran träffar ju en hel del folk mer än mig. När han pratar om mig så säger han ofta Dani. Namnet som min familj och vänner använder. Ibland händer det att jag träffar det där folket. De säger hej Dani. Folk jag aldrig träffat. Ja, det känns konstigt som tusan… men å andra sidan är det ju lite mannens fel :))).

  3. haha, en ficktjuv från Hammarbyhöjden? Nej, jag kallades alltid Katti som ung. Men om jag ska vara ärlig, är jag knappt med på noterna om någon säger det nu utan en av mina gamla barndomsvänner. Men det finns många som kallar sig enligt kallelsenamn även i mer formella sammanhang och jag har svårt för det, måste jag säga. Hoppas att jag aldrig sagt Danne till dig i alla fall. Det känns fult på tungan.

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.