Kilimanjaro dag 2 – Big Tree Camp till Shira 1 Camp (och riktiga rysningar!)

Efter en inledande halv vandringsdag i Kilimanjaro National Park var det dags att börja känna på området på riktigt. Från Lemosho Gate hade vi nu tagit oss upp till Big Tree Camp där vi sovit (och svettats) vår första natt i tältet. Vi hade även fått börja känna lite mer på vandringens alla rutiner. Packa upp, packa ner, äta på fasta tider, dricka mycket, vila ordentligt och framförallt dra ner på tempot i precis allt vi tog oss för. Jättekissenödig? Gå till toan. Glömt något i tältet? Gå långsamt tillbaka och hämta. Packa upp sovsäcken? Långsamt. Och så vidare.

Men jag tar det från början, när klockan ringde 06:00 på en tältplats i djungeln.

Dag 2 i korthet

FRÅN Big Tree Camp, 2650 m
TILL Shira 1 Camp, 3500 m
LÄNGD 10 km
VANDRIGSTID 6 timmar
HÖJDMETER 850 m
KLIMATZON Regnskog / Låg alpinzon

Kilimanjaro - vandring dag 2

Att få känna på lite nya rutiner

Det var oväntat varmt under första natten och min sovsäck var mer eller mindre en bastu. Eller så här – jag hade inte behövt vare sig underställ, strumpor eller mössa. I övrigt var det en hel hög med rutiner som vi fick bekanta oss med där på Big Tree Camp, denna tidiga oktobermorgon.

Nästan på minuten klockan 6 knackade det på tältduken för en mugg kaffe. En halvtimme senare kom washi washi, vilket var varsin balja varmt vatten för att kunna tvätta oss. Jag hann också bekanta mig lite smått med campingtoaletten. Ett litet äventyr i sig för den som behöver klampa utanför komfortzonen…

Redo för avgång

När frukosten stod serverad klockan 7 innebar inte bara det att alla skulle vara på plats i mässtältet. Vi skulle även vara färdigpackade. Sovsäck, liggunderlag, våra små uppblåsbara kuddar, kläder vi inte behövde under dagen. Allt skulle ner i duffelbagen som vi lämnade över till våra bärare. I dagsryggsäcken som vi själva bar packade vi ner sånt som vi eventuellt skulle kunna behöva under dagen. Regnbrallor, tre liter vatten i min camelbak, lite snacks, powerbank och annat småkrafs.

Det blev lite småstökigt med rutinerna den här morgontimmen innan frukost. Men, när vi väl satte oss till bords i tältet var vi färdigpackade med några minuters marginal.

Frukosten då? Ja, den bestod bland annat av kaffe, mjölkpulver, choklad, finger millets porrage, pannkakor. frukt, toast och lite annat. Gröten var väl kanske inte vandringens roligaste men med lite socker gick den ner. Framförallt innebar den behövlig vätska, roliga vitaminer och en bra start på dagen.

08:29 tog vi rygg på Dickson, dagens guide, och vi lämnade Big Tree Camp bakom oss. Framför oss hade vi en sextimmarsetapp upp mot Shira 1 camp på 3500 meter.

Upp och ner – men mest upp

Den här dagen kom att präglas av en hel del upp och ner. Genom en kuperad djungel fick vi snart lite höjd under fötterna. Långt där borta dök Mount Meru upp för första gången längs vandringen, samma berg som vi bodde granne med i Arusha dagarna innan. Den första längre pausen, med tid för kisspaus och snacks, fick vi vid något som lika gärna kunde ha varit hemma i Sverige. Det var förvisso inga barrträd i den meningen men lavarna på träden gav verkligen en känsla av att vandra hemma i Jämtlands friska luft.

När höjdkurvan på marken pekade uppåt pekade höjdkurvan på växtligheten neråt. Snart var buskar och träd jämnhöga med mig själv. Efter lunch bestående av pumpasoppa, spaghetti och köttfärssås fortsatte vi på en rygg där vi började ta höjd på riktigt. Det gick fantastiskt långsamt för oss medan bärarna runtomkring oss nästan joggade upp på berget.

Här uppe blev det också betydligt fuktigare luft. Molnen drog in med härliga hastigheter och resten av dagen gick jag med regnskyddet över ryggsäcken. Nej, det hade inte behövts men better safe than sorry. Man kan ägna sig åt roligare saker än att bära på en blöt ryggsäck.

Mer luft, mindre luft, färre människor

Tillslut planade landskapet ut och Shira-platån bredde ut sig framför oss. Sista dryga timmen vandrade vi nästan plant uppe på 3500 meters höjd. I horisonten låg ett tjockt molntäcke så än hade vi ingen skymt av Afrikas högsta topp.

Är det någon som kan gissa åt vilket håll vi har Kibo?” frågade guide-Jens varpå allas blickar åkte ut över landskapet. Någon pekade åt ett håll, en annan åt något annat. Själv pekade jag åt ett tredje. Och fick rätt. Där borta, bakom molnen, skulle vi komma att se Kibo så fort molntäcket behagade spricka upp. Vi anade där och då inte vilken effektfull entré som berget skulle göra några timmar senare…

15:48 anlände vi Shira 1 Camp på 3500 meters höjd. Landskapet var kargt med ett täcke av lågväxta buskar så långt ögat kunde nå. Även om det börjat spricka upp en aning så låg Den Där Bergstoppen fortfarande dold i molntäcket. Till skillnad från föregående camp så var Shira 1 betydligt luftigare. Då menar jag inte syrehalten i luften utan mer plats och färre människor.

Och tänk vad snabbt man ramlar in i rutiner. Framförallt när det inte finns så mycket annat att göra (scrolla alltså). Så fort vi ankommit tältet så blev det ombyte till lite skönare kläder (älska underställ!), washi washi och uppackning av sovprylar innan vi pös iväg till mässtältet för te, nötter och skitsnack.

Allsång på 3500 meter (och en magisk nattkisspaus)

Innan det var dags för middag var det storsamling ute på ”gården”. Alla var där. Våra två vandringsgrupper från Swett plus hela det lokala teamet på närmare hundra personer – där alla fick presentera sig. Alla. När alla gjort det så brast de ut i sång och dans och vädertajmingen kunde knappast ha varit bättre. Det var som att molnen hörde dem för precis under sångerna skingrade de sig så vi kunde skymta Kibo för första gången.

Det gick ta mig fan rysningar genom hela kroppen.

Efter en härlig middag (gurksoppa med touch av ingefära samt ris med grillad kyckling) körde vi sedvanlig hälsocheck i tältet med goda resultat (89-92 i syremättnad och 64 i puls). Under tiden hade solens ljus bytts ut mot fullmånens sken. Med det kom inte bara en helt stjärnklar himmel utan också massa minusgrader.

Fast framförallt – hela Kibo-massivet långt där borta.

Med frost på tältduken fortsatte jag med underställ, strumpor och mössa på huvudet när jag kröp ner i sovsäcken för vandringens andra natt. Redan klockan åtta. Och tänk, det går att sova som en gud där ute under himlen, nästan oavbrutet genom hela natten.

För ja, bara nästan. Det råkade nämligen bli en kisspaus framåt 2-tiden. Det gjorde med facit i hand ingenting. Jag har uppenbarligen inga problem med att krypa ur sovsäcken, dra på mig kängorna och huttra några minuter i minusgrader om jag samtidigt befinner mig under en stjärnklar himmel och med Kilimanjaro i blickfånget en stilla natt i oktober.

Daniel Rydén
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

2 KOMMENTARER

  1. Intressant….förstår nu att jag absolut inte hade klarat av hiken då…när den fanns lite i min tanke. Grattis till er som gjort det. ( Jag får vara nöjd med Keb😀)

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.