Kilimanjaro dag 4 – Moir Hut till Buffalo Camp

”Good morning, can I come in?”. Väckningen klockan sex på morgonen var alltid den samma under våra dagar på Kilimanjaro. En varm mugg kaffe medan vi satt kvar i sovsäcken var en välkommen start på dagen. Kanske allra helst på kylslagna campen Moir Hut på drygt fyratusen höjdmeter. Minusgraderna hade krupit in över campen redan när solen försvann kvällen innan och tältdukarna var tydligt frostbitna när vi hasade oss ut för dagens första toabesök.

Den fjärde dagens etapp skulle inledas med en brant stigning upp på en bergsrygg och 4300 meter. Detta skulle följas av ytterligare hundra höjdmeters vandring innan vi efter lunch skulle gå ner en bit, för att slutligen slå läger på något lägre höjd än vad vi för dagen började på. En klok del av acklimatiseringen men också lite mentalt påfrestande att tappa höjd istället för tvärtom.

Dag 4 i korthet

FRÅN Moir Hut, 4163 m
TILL Buffalo Camp (Pofu Camp), 4000 m
LÄNGD 11 km
VANDRIGSTID 7 timmar
HÖJDMETER cirka -200 m
HÖGSTA HÖJD 4400 m
KLIMATZON Alpinzon

Minusgrader och frostbitna tält

Dubbla strumpor på fötterna hade gjort gott i sovsäcken och trots alla minusgrader utanför tältet hade vi utan några större problem sovit oss igenom vår första riktiga höghöjdsnatt. Vid ett-tvåtiden hade både Maria och jag förvisso varit uppe för en kisspaus men det var fan lätt värt under en sagolikt vacker och stjärnklar himmel.

Vid kisspausen där mitt i natten kände jag också av vandringens första huvudvärk. En alvedon och lite vatten verkade göra susen för några timmars sömn senare vaknade jag upp fri från värk och tillsynes riktigt utvilad. Kaffeserveringen klockan sex blev kronan på verket och vi kunde där och då notera vandringens hittills bästa natt rent sömnmässigt. Ett välkommet höghöjdskvitto, trots allt.

När frukosten var avklarad och avfärden närmade sig framåt halv nio hade solen börjat värma. Själv valde jag att inleda dagen med ett par tunnare långbyxor, långärmad underställströja och en t-shirt i merinoull. Ja, plus kepsen så klart. Andra körde på shorts och t-shirt. Några med dunjacka. Vi är alla olika och själv ville jag inte riktigt chansa. Börjar jag frysa så börjar jag frysa på riktigt så då är jag hellre lite för varm.

Nästan själva upp mot 4400 meter

Så tog vi en ny dagsetapps första långsamma steg. Blicken fäst upp mot bergsryggen framför oss och nu rådde det inga tvivel om att vi skulle plocka höjd. Mot acklimatisering. Mot 4400 meter. Vi lämnade Moir Hut och dess spektakulära läge till handlingarna och visste kanske inte just där och då, även om vi kunde ana, att det väntade än häftigare vyer ”bara” några hundra meter upp.

Bakom oss lämnade vi också de mer populära delarna av berget. Även om Kilimanjaros norra delar inte direkt är oexploaterade så är det betydligt färre vandrare som väljer den här vägen upp på Kibos topp. Det här var också en av anledningarna till varför vi valde resebyrån Swett från första början, kontra att gå de betydligt mer populära lederna på bergets södra sida. Jag tänker då kanske främst på Machame Route.

På en bergskam med mobiltäckning

Efter en knapp timme nådde vi äntligen bergskammen och fick oss en välförtjänt vila. Här uppe fick vi för första gången bekanta oss med Kilimanjaros norra sida och entrén var minst sagt svårt vacker. Bakom oss såg vi leden vi vandrat upp från Moir Hut, som ett ljust streck genom månlandskapet. Några mil bort reste sig nu Mount Meru lika ståtligt som vanligt. Framför oss kunde vi ana en liten bit av Kenya, om än mestadels täckt i moln den är förmiddagen.

Vätska. Energipåfyllnad. Pisspaus. Fotosession. Och en titt på klockan som bekräftat att vi plockat höjd sedan avfärden. Dessutom började de lokala guiderna peta med sina mobiler och ja, här uppe hade vi faktiskt ett par pinnars täckning för första gången på några dagar. Det fick bli några SMS hem till nära och kära och berätta lite om läget. Det kändes ändå fint, framförallt att få meddela att allt gick enligt plan.

Nio nya pisspauser

Vandringen mot lunch blev en stillsam och böljande historia. Lite upp. Lite ner. Som mest upp på 4400 men annars var ju dagsmålet att tappa höjd. Vi hade ständigt Kibo på vår högra sida och Kenyas molntäckta luftrum på vänsterhanden. Vi fascinerades av både lavastenar, molntäcke och det öde landskapet då bärarna sedan länge joggat om oss för att hinna rigga lunchcampen lagom till vår ankomst.

Fram till lunch drack jag ungefär två liter vatten och pissade nio gånger. Nu vet ni det. Också.

Lunchaptiten satt så småningom som ett smäck efter fem timmars vandring. Efter grönsakssoppa, toast, brunt ris (som jag blev lite extra kär i), tomatsoppa och biff hamnade jag nästan i lite matkoma. I det här sammanhanget är ju det ju bara att äta och vara glad för den goda matlusten, inte alltid en självklarhet på hög höjd. Och tänk att till och med pulvermjölk kan vara gott. Mycket ska man vara med om där på Kilimanjaros sluttningar en tisdag i oktober.

Trötthet, moln och rolig semiklättring

Post-lunchvandringen den här dagen blev ganska tung, mest för att jag kände mig onödigt trött. Om det var höjden som spelade mig ett spratt eller en rejäl lunchkoma efter lite för mycket ris ska jag låta vara osagt. Vi kan väl killgissa kring att det kanske var en kombination. Å andra sidan, och trots begränsade vyer, så var och är det ju alltid en häftig upplevelse att vara mitt i vädret. Molnen gav en härlig höjdkänsla där de drog över och förbi oss i rappa hastigheter.

Från lunchen hade vi bara en dryg timme till nattens camp. Här skråade vi oss längs Kibos sluttningar med ett par bonusmoment av lite semiklättring igen. Det var inga direkt avancerade passager men alltid något som bidrar till känslan av att befinna sig på ett berg. Det blev att ta sig både upp och ner och mest av allt tappade vi nu höjd. Allt enligt plan eftersom vi den kommande natten skulle sova något lägre än Moir Hut.

Sjuttiofem minuters vandring efter lunch ankom vi Buffalo Camp, även känd som Pofu Camp, på 4000 meter. Dagens ändstation och vandringens minsta camp, alla dagar inräknade. Här var det dessutom bara vår egen grupp plus den andra gruppen från Swett på plats, vilket gjorde det hela till en än mer intim och egen upplevelse. Vi kunde därmed summera 11 kilometers vandring och mer än sex timmar av effektiv tid till fots.

Klockan hade hunnit bli strax efter fyra så det var bara att köra ordinarie arbetsgång. Hitta tältet (inga problem här), få kängorna putsade, packa upp pryttlarna för övernattningen och sedan bege sig till mässtältet för te, popcorn och skitsnack. Vi unnade oss också ett fotbad. Ibland måste man lyxa till det lite.

Buffalo Camp och Vintergatans sken

När molnen så småningom skingrat sig så upptäckte vi hur fantastiskt vackert den här campen låg. Kibos topp och branta sluttningar på södra handen. Bakom en bergknalle åt andra hållet öppnade Kilimanjaros norra sida upp sig. Vädret förresten. Man kunde nästan ställa en klocka som stämde dag efter dag. Vackra och molnfria mornar, dimmiga lunchvandringar följt av klara, kalla och stjärnklara nätter.

Även om vi kunde skymta bebyggelse in i Kenya så var det inga ljusföroreningar som störde oss högt här uppe. När middagen var avklarad (soppa, spaghetti och kycklingstuvning), mörkret sänkt sig över vidderna och en stunds anpassning till mörkret utanför tältet kunde vi utan problem se Vintergatans vita mjölk ligga utspädd på natthimlen. Det finns mycket jag tar med mig från veckan på berget men de här kvällarna var verkligen något ut över det vanliga.

När vi tyckte att vi sett allt så kryddade moderjord vår kväll med en blodröd måne i en skepnad som jag aldrig tidigare sett. Klyschan är sliten men jag måste nog dra till med den ändå – det går att bli religiös för mindre.

Trots att dagens vandring, framförallt efter lunch, kändes tung så var värdena vid kvällens hälsocheck helt i sin ordning. Maria drogs förvisso med en liten förkylning och dippade lite men det var ändå inte mer allvarligt än att vi kröp ner i sovsäcken och somnade som små barn. Med minusgrader utanför. Med dubbla strumpor fötterna. Med mössa på huvudet. Klockan tjugo och trettio.