Veckans 5 ”hur jävla svårt kan det vara?”

Så gick ännu en vecka till handlingarna och en ny har precis sett dagens ljus. Vi har jobbat, där vi båda har ganska pretty much fullt upp att göra. Vi har haft första advent. Vi har haft en helg fylld av inköp och kampanjer. Ja, en helg där vi faktiskt spenderat ganska mycket pengar. ”Jaha, ni föll alltså för Black Week-lurendrejeriet, era idioter!” kanske man kan tänka då. Och ja, det låter ju rimligt. Fast nej, det gjorde vi så klart inte. Vi har ett nytt boende att inreda.

Först och främst. Om man inte har bråttom med inköp så kan man hålla dem under uppsikt. Det är så vi jobbar och då blir det ganska lätt att avslöja bluffar under Black Week. Så, några onödiga köp blev det inte och de vi gjorde hade en fullt rimlig prislapp. Jag menar, att ha span på Prisjakts prishistorik är ingen rocket science direkt.

Sedan ramlade det ju även in en Mastercard-kampanj på SAS-kortet, med dubbla poäng hela helgen. Det var ytterligare ett skäl till varför vi avvaktade större inköp och höll på ett par betalningar. Mio till exempel. Beställer man en vara med lång leveranstid kan man när som helst under tiden man väntar åka dit och betala. Inga krediter, uppläggningsavgifter eller annat trams utan helt enkelt en helt vanlig jävla kontantbetalning.

Ja men det hann ju hända lite mer grejer under veckan också, av mer ”wtf”?”-karaktär. Därav dagens lista på temat ”Hur jävla svårt kan det vara?”. Håll i er!

Arlas greenwashing

Att Arlas ”netto-noll-utsläpp” på mjölkpaketen vållat diskussion är ingen nyhet. Det har till och med gått så långt att de blivit stämda för det, fått utmärkelsen som ”Årets matbluff” och givetvis med all sin rätt blivit anklagade för greenwashing. I veckan som gick meddelade de att om de nu inte längre får använda sin matbluff i marknadsföringen, ja då ser man ingen vits med att fortsätta och väljer därför att avsluta välgörenhetsprojekten som varit involverade i netto-noll-kampanjen.

Så mycket för klimatet alltså. Herrejävlar.

Att först framhålla sin egen klimatförträfflighet och sedan, när man inte längre får vilseleda sina kunder, dra sig ur välgörenhetsprojekt är ju bara en bekräftelse på det vi alla nog hade på känn redan innan – det var aldrig något bättre klimat man strävade efter.

För Arlas del rasar ju förtroendet och det i en bransch som idag hör till en av de största utsläppsbovarna på planeten. Sedan är det så klart ett tråkigt slag mot de som faktiskt jobbar i frågorna både seriöst och långsiktigt. Å tredje sidan så ger ju Arla ”oss” kunder vad vi vill ha – kortsiktiga, enkla och grönmålade lösningar på aningens mer komplexa problem och system. Precis som i politik, idrott och många andra ställen.

Nej. Det är inte riktigt det som vi behöver så hur jävla svårt kan det vara att faktiskt engagera sig – på riktigt?

Härjeåns ickesvar om fiber

Inför nyckeluthämtningen i Funäsdalen om bara några veckor är det mesta löst, eller åtminstone på pappret löst. Bankgrejs, möbler, logistik och annat kul. Fibern verkar dock vara lite av ett mysterium. Även om upplåtelseavtalet säger att vi som boenden bara ska behöva beställa internetabonnemang så går det uppenbarligen inte att lägga någon order.

Mäklaren vet ingenting. Byggfirman verkar också gräva i arkiven (eller vad de nu gör istället för att svara på mejl) och Härjeåns, ägaren av fibernätet, vet vare sig ut eller in. Att Härjeåns sedan tar en-två veckor på sig att svara på mejl gör banne mig inte saken bättre. På riktigt. Hur jävla svårt kan det vara att svara på frågan ”Är fiber indraget?”? Det är en enkel ja/nej-fråga som rimligtvis inte kräver jetemykket äfterfårsckning.

Kan man tycka.

Willys självscanning

Det är inte ofta jag är på Willys och handlar men plötsligt hände det. För att snabbt och smidigt glida igenom kassan så valde vi självscanningen. Jag menar. Andra butiker har ju fattat grejen och som regel är det ju ett jävligt smidigt sätt att handla på. Willys har tänkt precis helt tvärtom och sonika inverterat smidigheten.

Säg att jag har tre mjölkpaket. I alla andra butiker jag självscannat i har jag kunnat blippa ett av paketen och sedan flyttat resterande till påsen vid sidan om. På Willys? Där var jag tvungen att blippa varje mjölkpaket och sedan ställa det på en specifik plats vid sidan, med en våg som uppenbarligen vägde mina varor för att se om jag scannat rätt och riktigt.

Medan den ”vanliga” kön susade förbi oss stod vi där och fipplade på med vara för vara. Hur jävla svårt ska det vara att sätta igång ett användarvänligt system som uppenbarligen fungerar hos konkurrenterna?

Välja en destination

”Jag har inte varit i hela världen, men det är på min bucketlist” är ett uttryck som jag lätt får eksem av. Okej. Det kanske stämmer lite lite lite. Det är klart att jag vill se så mycket av världen som bara går men inser ju också begränsningar av olika slag. En av begränsningarna är att faktiskt välja. Det finns ibland lite för många alternativ. Och det är då, i sann i-landsproblem-anda, som jag helt enkelt får tänka ”Det kommer fler tillfällen!”.

För, hur jävla svårt kan det vara att bara sätta ner musen på ”Boka”-knappen och köra på typ vad som helst? Tydligen inte särskilt svårt alls. Tvärtom väldigt enkelt när det väl hände. Destination? Det är hemligt så jag lär återkomma om det under Q1 2023.

Avsluta en runstreak

Sedan vi drog igång vår nya runstreak efter Kilimanjaro har jag haft problem. Konstant. Vissa dagar har varit bättre. Andra dagar har varit obättre. När det väl kändes helt okej i tisdags förra veckan drog jag iväg på ett RunAcademy-pass och körde intervaller. Jätteroligt pass där och då. Förjävligt dagen efter. Så klart.

Det är mitt knä som spökar. Korsbandet är ju som (o)bekant trasigt (eller helt av) sedan massa år och förmodligen blev vandringen ner för Kibo, från 5895 meter till 1600 på åtta timmars effektiv vandring för mycket. Det var liksom inte ett löppass som behövdes några dagar efter hemkosten utan snarare vila och åter vila. Det luriga den här gången var ju dock att överbelastningen inte märktes alls. Jag kände verkligen ingenting dagarna efter nedfärden. Det var först efter runstreak 1 som det small till. Med besked.

Nu är jag nästan helt inne på att kliva av runstreaken, återskaffa ett gymkort och sätt mig på cykeln och köra fys. Att lufsa runt 2-4 kilometer med noll tempo och låg puls ger mig absolut ingenting. Mitt VO2-max-värde har rasat. Även om jag hade förhållandevis kalasbra tempo på intervallerna förra tisdagen så… nej, det är inte hållbart att försöka hålla i och hålla ut bara för att ha en jävla runstreaksiffra igång.

Så, hur jävla svårt kan det vara att bara avsluta det här?

Ja, det var listan det. Vi håller där tycker jag och kör vidare. Det är ju trots allt måndag.