890 dagar blev det tillslut. Åttahundranittiodagar på rad med minst en engelsk mile i löparskorna. Tänk vad vårt lilla projekt med ”en månads runstreak” där i maj 2020 urartade. Det blev inte bara en mängd olika jubileum, bubbeldrickande och firande utan också reportage i lokalpress och mängder av frågor från mer eller mindre nyfikna personer.
Det där blev alltså första säsongen med runstreak. Vi har nämligen börjat om.
Man springer inte på Kilimanjaro
Vi visste redan från början att Kilimanjaro skulle bli en svår runstreak-nöt att knäcka. Resan har legat planerad sedan vi startade löpprojektet och vi har klurat en del på det ända från början. Springer man på berget? Är det ens möjligt att göra något där uppe på höjderna som kan motsvara ett löpsteg? Skulle vi rent teoretiskt kunna räkna vår vandring där uppe som löpning, utifrån hög höjd, högre puls och att vi faktiskt håller igång?
Efter första dagens lååååångsamma vandring från Lemosho Gate till Big Tree Camp enades vi – nej, det där är inte löpning. Beslutet var enkelt och runstreaken därmed bruten. Det var i ärlighetens namn inte svårare än så.
”Pole pole!”. Långsam vandring. Det är det som gäller på Kilimanjaro (och liknande höjder). Och som vi tidigare pratat om så måste det vara löpning för att det ska räknas som…. tja, löpning. Har man promenerat, åkt längdskidor, styrketränat eller vandrat så är det ingen löpning och kan därför inte räknas som en del av en runstreak. Skitlätt regel att förhålla sig till. Även på Afrikas högsta berg.
Tråkigt att börja om? Ja, lite. Å andra sidan. Runstreak är bara en siffra i klockan.
Bonus blev så klart avrundningen av första säsongens runstreak. På en ojämn grusväg i Arusha. Med Mount Meru som utsikt 16 kilometer bort. Fint så.
STATISTIK | På 890 dagar sprang jag ihop 655,6 mil vilket blir ett snitt på fina 7,37 (!) kilometer per dag.
Vi kör runstreak säsong 2
Några dagar efter hemkomsten från Kilimanjaro drog vi ut på ett nytt löppass. Och så var vi igång igen. Klockorna nollställdes och så stod det plötsligt ”Runstreak 1” på displayen. Jättekonstig känsla efter att ha haft tresiffrigt längre än vi kan minnas. Nu är vi tillbaka i igen med den återkommande frågan ”Var/hur/när ska du springa idag?”. Plötsligt är det planering. På vardagar. På jobbresor. På semester. På lediga dagar. Efter golfrundor. Efter skidåkning. Efter vandringar.
Det är som om vi aldrig har slutat. Ja, förutom att räkneverket börjat om. Och att mitt knä just nu är åt helvete sedan (jag vågar knappt skriva det) dag 2. Efter en närmare undersökning hos fackperson så kan vi nog konstatera att det är i sviterna av just Kilimanjaro. Att göra 4400 meter nedförs till fots på åtta effektiva vandringstimmar verkar ha satt sina spår på ett redan korsbandsskadat knä. Att då dra igång en ny runstreak en vecka efter verkar ha varit det som fick droppen att.. ja, ni vet. Kanske skulle jag ha chillat några dagar till. Eller så hade knät havererat ändå.
Nu är jag där jag är.
Men ändå. Omtaget för något gott med sig. Nu kan vi börja fira de där enkla målgångarna igen. 10, 25, 50, 100 och så vidare. Vi tar det därifrån och så ser vi var vi landar. Vi har i alla fall ingen ny Kilimanjaro-liknande vandring planerad.
Än.
890 dagar är svårt att ta in men van fan, 7 KM per dag under sådär många dagar jag inte kan greppa, det är otroligt!!!!!
Ja, alltså. Det är ju faktiskt en hel del! 😝
Mental backe att ladda om alltså. Kul att ni gillar konceptet och kul att följa men hade aldrig i livet gjort en själv. En veckas runstreak var tom det för mycket.
Haha, inte ens en vecka alltså? Alltså, ibland ställer den faktiskt till det. I morgon ska jag jobba men har sedan kvällshäng med vän så då är det innan frukost som gäller. Jag avskyr att träna direkt från uppvaknande i sängen.