Kilimanjaro dag 6 – Third Cave Camp till School Hut

Tältnatten på Third Cave Camp var lite av en bergochdalbana. Inte så att jag sov dåligt. Tvärtom. Precis som under alla andra nätter på Kilimanjaro susade jag mig igenom mörkertimmarna orimligt bra. Visst, lite snarkningar hördes ju över campen och Maria var uppe på pisspaus vid tre-tiden. I övrigt låg jag härligt inbäddad i en superskön sovsäck med dubbla strumpor på fötterna, underställ på kroppen och mössa på huvudet.

Men, lite som vår guide Jens sa tidigt på vandringen – man blir lite skruvad på högre höjd. Även när man sover. ”Det är på högre höjd som man kan börja drömma så jävla skumma drömmar.”. Jorå, den här natten hann jag drömma både om ett mord i mitt barndomshus och lite andra mer eller mindre intressanta upplevelser…

Dag 6 i korthet

FRÅN Third Cave Camp, 3850 m
TILL School Hut, 4700 m
LÄNGD 5 km
VANDRIGSTID 4 timmar
HÖJDMETER 850 m
KLIMATZON Hög alpinzon

Kilimanjaro - vandring dag 6

Sovmorgon!

När väckningen drog igång och morgonkaffet serverades vid sjutiden snubblade jag nästan omgående ner i kängorna och tog mina första slurkar kaffe utanför tältet. Där låg Kibo i majestätisk anda och bara väntade på oss. Dock hann jag inte stå särskilt länge eftersom magen börjat fatta tycke för de underbara campingtoaletterna. Med trasig dragkedja och fin utsikt över campen kunde jag återigen göra ett ordentligt morgonbesök. Ja, lite av en ovanlighet efter de föregående dagarna där magen sonika stängt ner. Det är bara att ta tillfällena som ges helt enkelt.

Som ni också kanske inte redan förstått så fick vi oss alltså en sovmorgon. Det här var den sista ordentliga natten innan toppattacken och att få sova till sjutiden (istället för 06) var verkligen en skänk från ovan. På sjätte dagens agenda stod en tidsmässigt kort vandring men inte mindre ansträngande för det. Under våra knappt fem kilometer skulle vi hinna cirka 800 höjdmeter. Det skojar man inte bort på den här höjden.

Strax efter nio lämnade vi i långsamt tempo Third Cave Camp bakom oss.

Trekvartsetapper och korta pauser

Tempo och rutiner började kännas som vardag ganska tidigt. Vandra en trekvart följt av fem minuters paus. Ibland blev det lite längre pauser så vi hann både tugga i oss något ätbart och ta en pisspaus med utsikt. Den här dagen stod Mawenzi för vyerna vilket både jag, Filip och Hugo nyttjade fullt ut. Fan, jag älskar att pissa med utsikt. Kanske var det därför jag drack så ihärdigt för att få nyttja varje paus till att få stå en stund i lugn och ro och inhalera Kilimanjaros månlika karaktär.

Längs den här etappen passerade vi en död buffel som av någon outgrundlig anledning fastnat vid en sten och kastat in handduken. Eller om den var ditfraktad. Jag minns faktiskt inte. Frågan jag ställde mig där och då handlade mer om hur och varför den befann sig just här. Är det inte bara människor som är korkade nog att ge sig på en strapats här uppe?

Tekniskt ett var det är en enkel tur. Vältrampad stenstig i princip rätt upp på Kibos nordostliga sida. Pole pole som vanligt och längs vägen upp till School Hut satte vi ju faktiskt fötterna på nytt höjdrekord när vi passerade 4400 meter.

En ovälkommen överraskning

Strax efter 13 kunde vi så äntligen posera framför skylten till School Hut, efter knappt fyra timmar i kängorna. För första gången kände jag mig märkbart påverkad av höjden. Ingen huvudvärk och inget illamående men väl rejält trött och lite vilsen i huvudet. Nu var dagsetappen ändå färdig och med en annalkande lunch var det bara att slå sig ner i tältet och få ner tempot.

Flera campsites på Kilimanjaro har skyltar som ger lite kortfattad information om höjd, avstånd till andra camps och så klart även till Uhuru Peak. De här angivna höjderna verkar i vissa fall stämma med en rejäl nypa salt. School Huts egen skylt sa 4800 meter men research i efterhand har diffat mellan 4700 till 4800 meter. Vi gick på det tidigare och i vilket fall som helst var det nytt höjdrekord för både Maria och mig och det med råge.

Framåt lunch hade molnen dragit in och det var ett gäng huttrande vandrare som slog sig ner för mat. Löksoppa som förrätt och spaghetti med biffsås som huvudrätt gled utan några större problem ner. Är det något tecken som vi verkligen lyssnade efter så var det magen. God aptit är, som vi redan konstaterat tidigare under vandringen, ett väldigt gott tecken på att kroppen mår bra.

Dock fick vi en väldigt ovälkommen överraskning. Efter att guiden David, som chefade över Swetts andra grupp på berget, insjuknat och tvingats kapitulera på Third Cave Camp var det nu Jens, vår egen guide, tur att ge upp bara några timmar senare. Något skit hade uppenbarligen gått lös på dem så inför toppnatten stod vi nu helt utan våra svenska guider. Oddsen för det har jag fortfarande inte räknat på men de är förmodligen orimligt höga.

Å andra sidan var vi i goda händer med ett gäng fullblodsproffs i våra lokala guider.

Packa för slutövningen

När lunchen var avklarad blev det tälttid. Den här speciella eftermiddagen handlade det som att se över utrustningen inför toppattacken som nu bara var några timmar bort. Spika sitt klädval (inte helt lätt), byta om, packa dagsryggsäcken med förstärkningsplaggen närmast till hands och även ladda både klockor och mobiler. På tal om mobiler så hade vi också ett par pinnars mobiltäckning så nu blev det återigen några meddelanden till familjen där hemma.

Innan middagen gjordes återigen en hälsocheck där blodets syremättnad och puls kontrollerades, precis som alla tidigare dagar. Inga direkta konstigheter för någon av oss, även om syremättnaden sjunkit en smula och pulsen gått åt andra hållet. Inte ett dugg märkvärdigt på de här höjderna.

I sedvanlig anda skingrade sig snart molnen och från School Hut hade vi en bedårande utsikt över grannskapet. Mawenzi är ett säreget berg och när skymningen ramlade in över oss kläddes det i en guldfärgad ton som var svårt att släppa blicken från. Att vara på väg upp mot Afrikas högsta topp och samtidigt se kontinentens tredje högsta topp bara några kilometer bort var, och är i efterhand, en upplevelse jag tar med mig för en lång tid framåt.

Tidig middag – tidig kväll (och nya drömmar)

Eftersom toppattacken skulle påbörjas redan vid midnatt så var det med andra ord ingen lång natts sömn som väntade här uppe. Istället blev det middag redan vid halv sex. Grönsakssoppa samt kycklingstuvning med couscous. Som en liten bonus fick vi sockerkaka med honung som efterrätt och ibland gäller det att se det stora i det lilla. Rena kalaset!

När middagen avslutades tog vi oss alla till våra tält för att fånga den sömn vi kunde få. Med väckning 22:30 handlade det om runt tre timmar så det var bara att krypa ner i sovsäcken, blunda och hoppas på att kunna somna. Medan Maria slocknade nästan omgående låg jag och vred mig i nästan en halvtimme innan jag tillslut lyckades somna.

Och jodå, det är på hög höjd man får de märkligaste drömmarna. Som att Maria hittade en fyra meter hög julgran som hon ville köpa. För 7600 kronor (jag sa nej). Eller att hennes dotter och kompis gjort om vår lägenhet till ett kontorslandskap medan vi var borta.

22:30 kom så väckningen (en befrielse efter de där drömmarna) och ett nytt kapitel om vår vandring upp på världens högsta fristående berg skulle påbörjas. På en mörklagd bergssida gjorde vi oss redo för utmaningen vi väntat på i nästan tre år.

Daniel Rydén
Daniel Rydénhttps://www.dryden.se
Storstad eller vildmark. Sverige eller utomlands. Varmt eller kallt. Blött eller torrt. Det spelar ingen som helst roll, det är kontrasterna som gör livet. Med den här bloggen vill jag inspirera till just sådana upplevelser. Letar du efter något speciellt, använd sökfunktionen högst upp. Mycket nöje!

Mer på samma ämne

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.