Jag har ett trasigt knä. På den nivån att jag i princip inte tagit ett löpsteg sedan nyårsdagen. Ja, det blev ju en jävla omställning från att ha sprungit varje dag i två och ett halvt år till ingen löpning alls. Inget ont över det eftersom det faktiskt förde något gott med sig. Runstreak blev träningsstreak så det är ju inte så att jag sitter stilla direkt. Men ja, jag saknar löpningen. Nåt så förbannat.
För mig är det solklart att nedstigningen från Kilimanjaro blev den utlösande faktorn på något som kanske ändå dykt upp med tiden. Fast ärligt talat är jag förvånad. Över att smärtan kom som den gjorde. Efter ett superlugnt löppass en knapp vecka efter hemkomsten från Tanzania.
I alla fall. Tillslut blev det ohållbart att knät inte blev bättre. Jag kastade mig in i vårdkarusellens härliga värld. Först en sväng hos sjukgymnasten. Hen klämde, kände, drog, slet och skickade i slutändan med ett knippe rehab-övningar. Efter tre veckors träning, fri från löpning och med timmar av rehab, hade det förvisso blivit bättre men vid minsta felbelastning svullnade knät upp och så fick jag börja om igen.
Det blev remiss till röntgen. Med 26 veckors kötid på sjukhuset i Östersund. Tjugosex veckor. Vi hade alltså varit inne i slutet på juli innan någon ens fått titta på knäts insida. Jag fick tipset om att kontakta andra hälsocentraler i länet och kolla kötiderna där. Det gjorde jag. Och bokade in mig i Funäsdalen. De hade noll veckors kö.
Noll.
Häromdagen satte vi oss i bilen och rullade dit. Maria körde. Jag satt bredvid och kunde lägga merparten av transporttimmarna på att jobba. Man blir lätt bortskämd med såna fördelar. Mobiltäckningen var också helt okej och preppar man med offlinejobb så är man ju ändå hemma på den punkten. Plus alla vackra vyer vi fick längs vägen så klart. Som Vemdalen i morgonsol.
”Computer says no”
När man nu åkt 22 mil enkel väg för att röntga ett knä så vill man ju gärna att tiden man bokat faktiskt är bokad. Och att det finns någon på plats som kan utföra uppdraget. Sån tur hade jag inte riktigt när computer says no-syndromet slog till i baracken tillika receptionen till hälsocentralen i Funäsdalen.
Att behörig röntgenpersonal bara är i Funäs vissa dagar i veckan visste jag sedan tidigare. De utgår från Sveg och åker mellan några olika hälsocentraler under veckan. Det var därför vi bokade en måndag, när rätt person är på rätt plats. Att man sedan, efter att min bokning gjorts, ändrat dessa tider till helt andra dagar och tidsintervaller visste jag dock inte och något meddelande om saken har jag inte heller fått.
”Kan du komma nästa tisdag?”. Ja, jo fast nej. Jag åker från Östersund och även om jag gillar roadtrips så har jag annat för mig än att spendera heldagar och 44 mil i en bil för tio minuters röntgen. Det andra erbjudandet var att åka till Sveg samma dag där det i princip bara skulle vara att ramla in. Taget. Det är 13 mil från Funäsdalen till Sveg. Jag tar hellre dessa mil till när jag ändå är ”i närheten” än att åka hem utan utfört uppdrag och behöva göra samma tripp en vecka senare.
För er som inte riktigt greppar så kan vi sätta avstånden i ett perspektiv som fler kan relatera till. 22 mil är som mellan Göteborg och Helsingborg. Eller Stockholm och Falun.
Hejsan Sveg!
Tretton mil och ett videomöte i framsätet senare ankom vi tillslut Svegs hälsocentral. Till och med en halvtimme innan utsatt tid. Som sagt. Det var bara att knalla in, dra av sig brallorna, röntga knät, titta snabbt på bilderna, snacka lite kring vad det var vi tittade på och sedan påbörja den 18 mil långa resan hem.
Allt som allt var jag inne på hälsocentralen 18 minuter. Röntgen tio av dessa. Inklusive snacket.
Jag är så klart glad att jag gjorde resan. Tänk att med en nätt liten bilresa på 55 mil kunna kapa ner tjugosex veckors väntan hemma i Östersund till noll nere i Härjedalen. Att jag sedan fick kryssa tretton mil extra är ju kanske inget jag skriver hem om (fast det gör jag ju i och med det här inlägget). Jag var ärligt talat måttligt road där och då. Över bokningsdilemmat. Över den bristande kommunikationen. Över att det inte går att komma fram till en talbar person på en liten hälsocentral utan möts av femtioelva knappval där inget passar in. Över att ingen vet vad den andre gör.
Allt det här sammantaget är ju inget annat än ett haveri och då pratar vi ändå om en sådan enkel procedur som att röntga ett trasigt knä. Herre alltså.
Vad är det med knät då?
Jag fick snabbtitta på bilderna och utifrån läkarens ord så är det menisken som är den felande länken. Nednött. Delvis borta. Och jag kände där och då hur löpningen kanske blir ett ganska tunt kapitel under 2023. Det får vara så. Fast jag saknar löpningen. Det gör jag. Men det taggar mig också ännu mer att komma tillbaka till peak-löpning, härliga fjällopp och nya personliga rekord.
Träna kommer jag så klart att göra ändå. Kanske allra mest med personbästa i tålamod. Dels för knäts långsamma återhämtning men kanske framförallt för vårdkarusellen jag egentligen bara vill slippa.
Men så hopplöst besvärligt! Skönt ändå att du fick det gjort om än det blev omständigt. För även om vi här uppe i norr är vana med långa avstånd så är det ju inte kul att slussas runt. Trist också med trasigt knä! Mina knän har också gett upp och den operation jag gjorde på ena knät hjälpte tyvärr inte. Jag saknar också löpningen …
Hoppas på lyckosam rehab för dig!
Ja, skönt att ha det avklarat trots lite omvägar. Låter ordentligt tråkigt med ditt knä också. Vad händer där, finns det några planer för framtiden?
Springa kan jag nog glömma helt framåt tyvärr … Cykel är det som är bäst för mina knän så för att göra det roligare än motionscykeln i källaren köpte jag en mountainbike förra veckan. Tänkte återuppta ett gammalt intresse från när jag bodde i Östersund. 🙂
Vad trist att helt behöva styra bort löpningen men ja, det föder väl annan träning så jag känner igen det där. Är nästan en liten befrielse nu när man inte ”behöver” springa varje dag utan kan nöja sig med annan typ av träning istället. Supernice att kunna köra ett ordentligt gympass utan att tvångsspringa före eller efter. 🙂
Sjukt ju!?? Och så ledsen jag är för din skull med knät. Skandal!
Ja, riktigt tråkigt med knät. 😐
Suck åter suck..Sjukvården är tyvärr en katastrof på många sätt. Bara att lägga bakom sig och ta nya tag!
Jag tror sjukvården är bra – när man väl kommit innanför skalet och är beredd på att saker kan ta tid. Men att gå och vänta i 24 veckor för en vanlig röntgen är faktiskt löjligt dåligt.
Så trist med knät men skönt att det iallafall löste sig med undersökningen samma dag om än på ytterligare en ort…
Törs man fråga hur det går med lägisen…
Japp, skönt att få det avklarat. Lägenheten. Ja du. Vi svängde så klart förbi och tittade till den men nej, klar är den inte och vi funderar på om det var v44 2023 som de menade som tillträdesvecka…
Skönt att du fick det gjort!
Japp, skönt. Nu kanske man är inne i svängen och saker kan gå lite fortare. Kanske. Eventuellt.
26 veckor väntan, helt galet. Smart att titta runt på andra ställen även om det blev lite tokigt med tidsbokningen. Som sagt det löste sig till slut med rtg och hoppas ditt knä kan bära dig ett bra tag till. Fin vinterbild över skidbacken.
Ja, helt jävla galet faktiskt för en ganska enkel grej som tar tio minuter.
Tack, Vemdalen är fint ändå. 🙂