Sakta men alldeles för fort börjar solen sjunka neråt. Dess möte med Atlantens horisont händer precis varje dag oavsett man är här i Portugal, på Irland eller i Sydafrika. Just den här novembereftermiddagen är vi i Europas sydvästligaste hörn och upplever det. Heldagen längs Algarvekusten har bjudit på en tågresa i 60-tals-anda, charmiga Lagos, häftiga Ponta da Piedade, en havsinspirerad lunch i Salema och Europas sydvästligaste punkt med det dramatiska Cabo de São Vicente.
Nu har vår guide, tillika På Vift-resebloggare och vän Cathinka, laddat upp med en solnedgång vi sent ska glömma. Vi känner hur dagen går in i ett crescendo när bilen rullar ner mot Praia da Cordoama, en av många stränder längs Algarvekusten men som just idag är den absolut vackraste.
Här är det normalt sett liv och rörelse. Den här stunden är vi fint nog nästan själva så när som på ett flanerande sällskap, några surfare och ett par hundar som leker i vågornas skum. Atlanten är energisk, vågorna är höga och nere på stranden är det knappt att vi ser horisonten. Mitt eget sug för att kasta mig ut i havet är högst begränsat. Jag njuter som betraktare i den mjuka sanden som steg för steg letar sig in i skorna.
De värmande strålarna från solen kämpar frenetiskt i våra ansikten men så fort vår närmaste stjärna försvunnit under atlanthorisonten blir årstiden påtaglig. Tröjorna åker på samtidigt som vi sakta lunkar bort mot bilen och därmed överlämnar stranden till minnenas allé.
Praia da Cordoama skulle kunna vara latin och betyda typ ”plats för magisk solnedgång i november framför majestätiska atlantvågor”. Får jag gissa så är det dock inte så. Men det gör inget. Det blev en solnedgång vi sent glömde. Bara grejen att jag bläddrar bland bilderna och skriver om det så här ett och ett halvt år senare säger väl det mesta.
HITTA HIT | Google Maps
