Vi har varit i Polen. Eller ja, Warszawa och Krakow för att vara lite mer specifik. Och Auschwitz ”så klart”. För ja, det var lite av resans huvudmål.
Det blev en flygresa ner till den polska huvudstaden följt av en hotellnatt i city. Följande förmiddag satte vi oss på snabbtåget ner till Krakow, från en tågstation i norra änden av Warszawa som jag av misstag lyckades boka oss från istället för centralstationen (läxa: läs ordentligt!). Inget ont som inte för något gott med sig – vi fick testa spårvagnen i Warszawa och hann utan problem.
Snabbtåg i Polen förresten, det blir så klart ett eget blogginlägg om det, men EIP var både smidigt, fräscht och förhållandevis prisvänligt.
Krakow var både turisttätt (åtminstone i gamla stan) och vackert. Hade jag haft ett helt knä så skulle jag sista-minuten-anmält mig till Krakow Maraton som gick av stapeln vår sista dag i stan. Saknaden av löpning kom givetvis som ett brev på posten.
Ja, och så Auschwitz då. Ett måste-besök känns det som men känslorna var minst sagt delade efteråt. Inte så att jag var ”besviken” (eller hur man ska uttrycka det) utan mer att… ja. Mer att det kändes svårt att förstå, ta in, greppa och skapa egna bilder. En varm dag i april när man mest omges av andra besökare är det svårt att begripa vad som hände här under några fasansfulla år på 1940-talet. Jag tror att det får bli ett gäng dokumentärer om det här framöver. För att förstå att det var där vi själva befann oss.
Eller ja, jag tror fan inte man förstår ens då faktiskt. Det var i alla fall ett nyttigt besök. Många som inte varit där borde åka dit.
Polen i sin helhet? Vi gillade det vi såg! Vi bodde bra (Puro i Warszawa är nog bästa hotellet på flera år), åt väldigt bra, reste bra, såg fina saker och såg viktiga saker. Jag kan återvända. Utan övertalning.
Auschwitz ja. Som du säger, svårt att greppa hela omfattningen. Mängden sparat hår tyckte jag hjälpte. Och när man förstod hur liten del av den totala mängden hår det var.
Eller när guiden berättade om att nya personer för att kasta ner alla liken i gropar rekryterades från varje nytt tåg. Och hur de bland mängden av kroppar kunde känna igen grannar, kusiner, ja kanske till och med sina egna barn. Då var det som att något gick sönder inom mig.
Läs Imre Kertesz, Mannen utan öde. Han fick Nobelpriset.
Bra lästips! Tack!