Man är ju inte direkt 42 längre

Ja, just precis nu har det alltså blivit så. Att jag inte är 42 längre. Så här strax efter lunch tickade jag över till 43:an. Inte värre än så och åldersnojjor och annat överlämnar jag med varm hand till andra.

Vad var det då som hände under ”42 är svaret på allt”-året? Fick jag alla svar? Nja. Det fick jag inte. Men väl en hel del.

Jag vet till exempel hur det känns att vandra på sextusen meters höjd. Jag vet hur det är att krita på en uppsägningsblankett efter nio år på samma jobb. Jag vet hur det är att springa en halvmaraton på 1:25. Jag vet hur det är att ha ont i knät. Jag vet hur det är att vara ledsen. Jag vet hur det är att gråta av lycka. Jag vet hur en gnagande besvikelse känns när den fortfarande ligger och molar på i bakhuvudet efter flera månader. Jag vet hur det är att vara nyfiken, ha mål och inte riktigt vara nöjd. Och det är väl lite det som är livet tänker jag. Att sträva efter livserfarenhet. Att göra sitt bästa för att ha roligt. Att leva utifrån förutsättningarna. Och ja, under det här året har förutsättningarna varit goda.

Ett år där jag…

…har sagt upp mig, rest till Zürich, varit på Åland, sprungit trail i både Skåne och Jämtland, dunderpersat på halvmaradistansen, bestigit Kilimanjaro, jobbrest, spelat ner mitt hcp på golfen, sommarjoggat på Söder och Kungsholmen, varit i Vilnius, besökt Polen för första gången, avbrutit min runstreak och kört träningsstreak istället, svurit över att vi aldrig får tillgång till lägenheten i Funäsdalen, njutit av långa sommarkvällar och mörka vinternätter, inhalerat behaglig vårluft och kisat i höstsolen på skördefester utanför Östersund…

…har alltså passerat. Jag har njutit så mycket jag kan. Försökt att inte ta allt härligt för givet för man vet aldrig när saker och ting förändras. Lite så tänker jag att jag fortsätter även framöver. Tacksamhet för möjligheterna som ges samtidigt som jag tar chanserna om de dyker upp. Och givetvis kämpar lite extra för att de ska dyka upp. Ni vet, lite sådär lagom ödmjukt. Fast det känner ni väl vid det här laget till om ni hängt på den här bloggen längre än en kafferast.

Men äh, vi håller där för idag och så dumpar jag lite bilder från det gångna året i knät på er. Grattis, mig själv!