I söndags var det 30 april. ”Valborgsfestligheter!” tänker ni kanske då. Ja, det gör väl jag också men mest tänkte vi (Maria och jag) på ytterligare en milstolpe. I träningssammanhang. Vi sydde nämligen ihop det tredje raka året med kontinuerlig löpning slash träning. Det är nästan så vi själva har lite svårt att ta in det faktiskt. Och lite så har det ju också gått från att ha varit en utmaning om att få till träningen varje dag till att kort och gott ha ett mindset som innehåller fysiskt aktivitet. Varje dag.
Ja, det var alltså den 1 maj 2020 som vår första runstreak började. Sedan kom en Kilimanjaro-vandring emellan men vi var snabbt på’t igen direkt efter resan. Sedan fick jag i och för sig lägga ner löpningen på grund av ett trasigt knä nu i julas men istället för att sätta mig i soffan med offerkofta och glass så bestämde jag mig för att köra en träningsstreak istället. Minst 20 minuters träning varje dag. Alltid ombytt till träningskläder. Antingen på gymmet, hemma på yogamatan eller hotellrummet om man är på resa utan andra möjligheter.
Massor av lärdomar
Med de här tre åren har vi bevisat flera saker. Både för oss själva och för andra. För oss själva genom att det nästan alltid och varje dag finns 20-30-ish minuter över i vardagen. Visst, vissa dagar är mer omständiga än andra. Allra helst resdagar när man drar iväg vid 05:30 på morgonen och hela dagen är fullbokad. Andra dagar är väldigt luftiga men då är man så lat att man ändå skjuter på ”skiten” till 22-tiden på kvällen.
Ett annat bevis var min peak som löpare i höstas, innan knät havererade efter Kilimanjaro. Halvmaran i Helsingborg på drygt 1:25 är jag så jävla glad för.
I andras ögon är vi säkert galna/korkade/”har en diagnos” men vi vet också att vi sått frön hos både vänner, bekanta och folk vi inte känner och som anammat antingen löpning eller någon annan typ av daglig rörelse. När folk frågar brukar vi också vara tydliga med att alla faktiskt har de där minuterna över och att det inte alls måste vara någon särskilt avancerad typ av träning. Det är lätt att tro att en runstreak betyder ”massa mil och supertempo varje gång”. I själva verket är det tvärtom. Merparten av passen är lugna men där vi så klart lagt in längre pass för uthålligheten och intervallpass för att bli snabbare.
Att byta ut löpningen
Sedan i julas har jag alltså fått svida om från löpning till annan typ av träning. Nu blir det HIIT-pass, egna övningar på gymmet men också hemmaträning i vardagsrummet. Just hemmaträningen blev en liten wake-up sent en kväll när jag insåg att jag slarvat bort dagen och inte skulle hinna till gymmet. Ett par snabba sökningar på Youtube senare så låg jag på yogamattan framför TV:n och svettades. Det kändes inte ens löjligt. Sent ska man vakna minsann och Youtube-filmerna står nog för 30% av min träning idag där jag varierar pass för hela kroppen.
Så. Med det här sagt. Runstreaken lever inte för mig längre men Maria kör vidare. Däremot kör jag som sagt den vardagliga träningen och det är det viktiga för mig. Att fortsätta. Att ta mig tiden. Att 20 minuter alltid finns och att det numera hör till en av dagens vanliga rutiner som att äta frukost och borsta tänderna. Löpningen då? Ja, en vacker dag ska jag återuppta den. Men, jag har inte bråttom (för då hade jag blivit galen eftersom kötiderna till rötgen, ortoped och så vidare är pisslånga). Sedan vet jag inte om jag återupptar just runstreak framöver. Huvudsaken är den varierade träningen och alla former av fysisk ansträngning är ju faktiskt bra.
Jaja. Det tar vi då. Igår gymmade jag på ett hotell i Stockholm. Det innebar starten på fjärde raka året med daglig träning. Och jag har just nu inga skäl till att lägga av.
