I måndags körde jag första HIIT-passet på säkert tre veckor. Jobbresor och framförallt min feber- och förkylningsdänga som slog till förra helgen har åsidosatt alla former av pulshöjande aktivitet under junis andra halva. Helt enligt regelboken alltså. Lyssna på kroppen, chilla, vila. Det är så man blir frisk på bästa och snabbaste sätt.
Men det är ju alltid svårt och lurigt att kicka igång igen. Fast någon gång vill man ju göra det. Jag var kanske inte helt hundra i måndags men i alla fall 90. Med det som ingång blev den största utmaningen att hålla mig på en rimlig nivå genom passet. Det vill säga – undvika att gå all in på alla övningar, ducka för högsta möjliga puls och istället vara nöjd med att svettas och få lite flås.
Maria körde bredvid mig och hade stenkoll.
Fan. Det låter som att jag är nittio år gammal. Ja, jag kände mig nog lite som det också när jag i godan ro satt på roddmaskinen på 2:05-tempo. Målet? Att inte gå under 2 minuter. Det var svårt. Allra helst när jag vet att jag normalt sett ligger neråt 1:40-1:43. Likadant på boxhoppen. Likadant på push-press:arna. Likadant på slamball. Lättare vikter. Lägre tempo. Låta kroppen känna att den kan vara stark men att den inte behöver maxas.
Ändå kändes det som att jag fuskade. Inte gav allt. Var lat.
Stört. För som Maria sa – ”det finns ingenting att bevisa!”. En push framåt är bra skit men ibland behöver man någon som håller en i koppel också. För även om det är tråkigt att inte kunna gå på max så är det ännu tråkigare att inte kunna träna alls. Och jag står ju knappast och faller med om jag måste chilla ett par veckor i juni heller.
Nu blir det lugnare träning resten av veckan. Men nästa vecka. Då jävlar. Då är vi på’t igen.
