Igår såg jag något som både Maria och jag diskuterat ett antal gånger. En bil stannade i en parkeringsficka/dropzon. Från förarsätet hoppade det ut en man. Ur passagerarsätet hoppade en kvinna ut. Utifrån kramen de gav varandra kan vi anta att de åkt från samma adress tidigare på morgonen. Mannen lämnade platsen för vidare äventyr och kvinnan hoppade in i förarsätet och rullade iväg.
Du hänger inte med?
Okej. Så här. Mannen kör bilen så länge han är med och när han inte längre är förmögen att själv framföra fordonet är det okej för kvinnan att ta över. Om båda ska till jobbet och mannen jobbar längs vägen till kvinnans jobb? Ja, då kör mannen till sitt jobb och först där får kvinnan ta över och köra resten av sträckan till sitt. På hemvägen kör kvinnan från sitt jobb till mannens jobb där de kör sitt sedvanliga chaufförsbyte. Ska de festa? Mannen kör till festen. Kvinnan hem.
Jodå, delar raljant och inte statistiskt säkerställt men delar är garanterat sanning.
Och visst. Det finns säkert 40.000 miljarder andra förklaringar, undantag och anledningar både i det specifika fallet jag såg igår och i alla andra fall jag sett tidigare. Det är inte första gången som vi ser det här. Kanske är det lite vanligare bland äldre par men om ni själva kastar ett öga ut i biltrafiken och räknar kvinnliga chaufförer i parrelaterade bilresor så kommer ni troligen att se att typ en på hundra är kvinnor. Må så vara att vi bara ser ett litet fragment av de där parens liv, just precis där och då, men jag tänker ändå att mängden lite får spegla en ”statistisk sanning”.
Ja, jag vet att jag är ute och slirar lite nu men jag hoppas att poängen går fram.
Förvånande reaktioner på Instagram
För att undersöka hur allmänheten ser på saken så postade jag om det på Instagram. Reaktionerna dröjde inte jättelänge. Och jag blev förvånad. Merparten kvinnor svarade och i princip alla (!) försvarade (?) företeelsen. Eller så tolkar jag det med mitt synsätt och det är fritt fram för er att ha egna ögon på kommentarer som ”Hon kanske sminkade sig?”, ”Hon kanske tog ett viktigt samtal och ville fokusera på det?” och ”Hon kanske inte tycker om att köra bil?”.
Men alltså, är inte det här typiskt manliga kommentarer? Och varför är det bara kvinnor som ”inte tycker om att köra bil”? Eller tycker de inte om det för att de aldrig får chansen? Har ni någonsin hört om män som inte tycker om att köra bil och låter kvinnan köra? Tvek.
”Ja men kvinnor är inte så bra på att köra bil” kanske nu då någon säger. Nej, det tror jag det när de (uppenbarligen självmant) sätter sig på sidan och tittar på. Man blir som regel bra på det man gör ofta. Det fungerar ju ganska dåligt att bli bra på löpning om man bara tittar på när andra springer.
Som sagt. Jag är förvånad över utfallet och utifrån hur jag tolkar svaren.
Men vi då?
Maria och jag är inte heller perfekta så klart även om vi på ett årssnitt förmodligen kör ganska lika (nej, vi för ingen statistik). Vi båda gillar att köra bil. Ibland kör hon mer, ibland kör jag mer. Vi turas om när det är festligheter och en behöver köra hem. Vi har täta byten om vi är på långresor. Om en biluthyrare vill ha flera hundra spänn per dag för en extrachaufför, ja då nöjer vi oss med en förare.
Men om någon ska ha skjuts någonstans så är denne alltid passagerare. Den regeln nallar vi inte en tum på.
Men ni då?
Er syn på saken? Diskutera i smågrupper och droppa sedan en kommentar här under så tar vi det därifrån.
Tja du, jag har alltid satt en ära i att inte vara någon ”kärring” som inte ens kan köra bil. Kuskade Sverige runt som ensamstående mamma med två skrikande barn i baksätet (typ) under massor av somrar. 100 mil hit och 100 mil dit. Norrland runt i jobbet under en massa år. Umeå-Sundsvall, 2 timmars möte och så tillbaka igen typ.
Men på senare år, sen Christofer flyttade in. Jag känner att jag kan bli bekväm och tänka att jag har kört tillräckligt, det är skönt att vila på passagerarsätet också. Fast när vi långkör delar vi alltid, det är ju en säkerhetsfråga tycker jag, att alltid ha en utvilad chaufför.
Långkörningar är så klart en gemensam sak, det känns som en no-brainer, och du verkar ha fått din beskärda del av bilkörandet. Och ja, jag såg ju bara ett litet fragment av exempelparets tillvaro. Jag kanske har fel. Jag kanske har rätt. Eller inget av det. Men uppenbarligen en känslig diskussion men åt helt motsatt håll än jag trodde. Mycket ska man vara med om.
PS. Nu ska emojis fungera här på bloggen igen! 🙂
Haha, vilket roligt inlägg. Jag får väl erkänna mig skyldig till det där beteendet.. med att Kenny själv ibland kör dit han ska och jag kör tillbaka sen. Jag har dock alltid tänkt att det är unikt för oss, att ingen annan gör så och att det känns lite löjligt att hoppa ur och byta plats om någon ser. Vi gillar båda att köra bil, men Kenny gillar inte att åka bil och därför hamnar han oftast bakom ratten. Jag kan lika gärna sitta bredvid, framför allt om kameran är med 🙂
Ni är icke unika, Helena. Inte alls. 😉
Haha.
Spot on.
Erik kör. Jag åker allt mer bak! (Tonade rutor man kan liksom sova, jobba, instagramma allt). Sen pga att nån måste serva treåringen med festis.
Men ja, Erik tog nyss körkort, jag haft mitt i 20år. Jag har tröttnat å när ensam tar jag tåget. Hatar motorvägar.
Men ja, ej jämställt. Lämnar allt med bilen tiöl honom. Bilen är en kompromiss, vill inte ha en.
Men efter jag läst detta: Sorry Erik men nu kör jag. Det är trots allt jag som äger bilen.
Haha, way to go! 🙂 Ja, oväntat mycket skit från kvinnor efter mitt rant på Instagram. Förstod ingenting. Men det där med tonade rutor och jobba från baksätet känner jag igen, gör det själv ibland och tycker det fungerar kalas. Bättre utrymmen där bak också.
[…] jag sköter i nio fall av tio tvätt från början till slut. Bilkörandet delar vi på, vilket jag diskuterat i ett tidigare blogginlägg. Vi blandar och ger och gör noll prestige i vem som gör […]