Jag har kört afterwork i veckan. Måndag, tisdag och onsdag. Tre tunga och ansträngande HIIT-pass på tre dagar alltså. Svetten har flödat i STC:s lokaler, både i Östersund i måndags och på Hötorget där jag körde tisdags- och onsdagspassen. Nu mår kroppen vill jag lova. Träningsvärken kom smygandes redan i tisdags morse. Efter ytterligare två pass med sedvanliga konditionsmaskiner plus TRX-pull-ups, ground to overhead, DB-svingar, wallballs och utfallssteg med 17 kilo på axlarna så har värken stannat kvar. Och utvecklats.
Träningsvärk är fint.
Men nu blir det lite piano några dagar. Återhämtning i form två lugna morgonpass, igår och idag. I morgon blir det årets första (!) cykelpass hemma i Östersund och på söndag blir det väl rimligen en kort jogg av något slag.
Måndag?
Då tar jag sikte på nytt försök för knäoperationen, efter det inställda tillfället för ett par veckor sedan. Den här gången ska det bli av på riktigt så vi bokade in veckans första tid. Måndag morgon. Nu vore det väl fan om… ja, nej. Det finns inte ens på kartan. Och ja, ni kan väl räkna ut med ändan ni sitter på att måndagens kvällsträning mest kommer handla om typ pull-ups och liknande för att låta knät få lite rest and peace.
Någon kallade oss, Maria och mig alltså, för besatta för ett tag sedan. För att vi är så måna om att hålla runstreak och aktivitetsstreak levande. Kanske är det en störning. Eller så prioriterar vi lite annorlunda än många andra. Jag tror jag har ett blogginlägg på temat. Ber om att få återkomma.
I väntan så kör jag så länge det fungerar. Jag är frisk, (förhållandevis) hel och tycker ju att det är roligt mest hela tiden. Just därför maxade jag i början av den här veckan. Visst, det är väl inte fysiskt optimalt att dra tre såna pass tre dagar på rad. Å andra sidan. Nästa vecka lär bli toklugn. Och alternativet har varit att sitta på ett ovanligt ospännande hotellrum. Ärligt talat, då svettar jag hellre ner mig till en blöt fläck så att träningströjan går att vrida ur.
Alla dagar.
