Jag ska nog avboka tågresan

Jag åkte tåg häromdagen. Fjärrtåg på fem timmar. Sena avgången med X55 från huvudstaden upp till Jämtland. En på pappret smidig resa. Inga byten och emellanåt en rimlig prislapp. Fint så. Fast. I ärlighetens namn. Färgen av där skönmålningen som i mångas (och mina egna) ögon omger våra svenska tågresor börjar sakta men säkert flagna.

Det är en opopulär åsikt. Man ska älska tåg. Det är avkopplande, klimatsmart och billigt. Fast med en kort återblick av de senaste tågresorna kan jag inte ens minnas när den senast var sådär fantastisk. Nyrenoverade X 2000 till Göteborg för snart två år sedan kanske? Eller kanske nån morgonavgång, som regel är trevligare än eftermiddagarna. Folk halvsover. Lite prassel från frukostboxarna. Annars ganska lugnt och stilla kontra eftermiddagarna när folk fortfarande är höga på jobbenergi.

”Vagn två ==>”

Promenaden till Stockholm central har varit skön, efter en heldag sittandes på kontoret. Tåget står inne på spår åtta och längst fram i sättet kliver jag på vagn nummer ett. En skrikigt orange lapp sitter på toalettdörren. ”Ur funktion”. Det sitter likadan lapp på dörren mittemot. ”Ur funktion” och den handskrivna texten ”Vagn 2” med en pil åt andra klass. Noll fungerande toaletter i en fullsatt förstaklasskupé. I vagn två, dit vi hänvisas, är ytterligare en toalett obrukbar.

Tre av tågets sju toaletter går alltså inte att använda. På en femtimmarsresa.

Snörvel-Fia och Döv-Kurt

Med på tåget är Snörvel-Fia. Hon sitter strax bakom mig. Jag har mina brusreducerande Airpods i öronen men snornäsans ihärdiga ljud, cirkus två gånger i minuten, letar sig med välriktad precision in i mina öron. Bacillerna hon bär på vågar jag inte tänka på där och då. Det får utvärderas om några dagar och om jag fortfarande är frisk.

Megafonpensionärerna är också i kupén. Ni vet. Såna där som gärna ringer upp sina barn och barnbarn i tid och otid, kör video och då som regel högtalartelefon på okristlig volym. Jajamensan. Jag vet snart allt om vad lille Leo-Liam leker med på förskolan, vad han ätit till middag, vad han inte ätit till lunch och att han minsann har blivit jättestor (sen de hördes strax innan lunch).

Döv-Kurt då, jo men vi sitter i varsin ände av vagnen. Jag ser honom aldrig men både jag, passagerarna i vagn fyra längst bort i tågsättet samt den döva pensionären som sedan 1903 legat begravd på kyrkogården vi just passerade i 180 km/h hör när det ringer i hans telefon ty den är också på maximal volym.

Visst, folk måste få vara

Sedan har vi så klart det öppna kontorslandskapet. Jobbsamtalen på kass täckning, plingen från folks datorer och smattret från tangentborden. Men okej, folk måste få vara. Det är kanske den ljudkuliss jag har minst problem med. Jag sitter själv med min dator och gör det hela tågresan. Det smattrar även från mitt tangentbord. I övrigt den är på ljudlös. Primärt för hänsyn till andra men också för att det inte är någon direkt kärnfysik att stänga av alla irriterande plingplong från Outlook, Teams, Zoom och webbläsare. Sedan är det ju vanligt hyfs att låta omgivningen slippa lyssna på när jag klipper film eller tittar på Youtube.

Jag fingrar på knappen

Efter fem timmar ankommer vi Östersund. Nästan i tid. Jag har gått på toaletten noll gånger under resan men tagit en kort promenad till bistron och tillbaka för att köpa lite middag.

Om några veckor ska jag göra en likadan resa. Samma sträcka. Samma avgång. Fredag eftermiddag. Den är redan belagd med ersättningsbuss från Ånge till Östersund på grund av banarbete. Blotta tanken på fullsatt buss de sista tre timmarna är avskräckande. Jag menar. Snörvel-Fia, Marmeladpensionärerna och Döv-Kurt på ännu kortare avstånd i en buss med noll luftcirkulation.

Jag vacklar. Och fingrar försiktigt på avboka-knappen. Trots att man ska älska tåg.