Att resa från Stockholm till Funäsdalen kan se ut som ett jidder om man börjar leta flyg, tåg och liknande. Ja, allra helst när det blir massa byten och annat stök. När jag nyligen skulle åka sträckan kollektivt för första gången surfade jag istället in hos bussalternativet Härjedalingen för att se deras alternativ. Jodå, från Stockholm till Funäsdalen utan byten och åtta timmar på en av deras bussar.
Taget och bokat, utan större omsvep. Här får ni nu mina erfarenheter av Härjedalingen.
Härjedalingen i korthet
- Direktbuss Funäsdalen – Stockholm – Funäsdalen
- Priser från 449 SEK
- 8-9 timmars resa hela vägen
- Vissa avgångar gör ett längre stopp, andra inte
- Stannar på Arlanda
- Ingen försäljning ombord – köp med egen mat!
- Eluttag och öppet wifi finns
Det här är Härjedalingen
Härjedalingen är en långfärdsbuss som kör Funäsdalen – Stockholm och vice versa. En till två gånger dagligen rullar den och resan från start till mål tar ungefär åtta till nio timmar, med allt från 16 till 22 stopp däremellan. Vissa av avgångarna gör ett längre stopp på 45 minuter, andra inte.
Det är Mohlins Bussar som driver Härjedalingen och de kör även MasExpressen som trafikerar Mora – Stockholm och tillbaka, med Grövelsjön och Idre som tillägg under vintersäsongen.
Bokning och pris
Resor med Härjedalingen måste biljetten förbokas. Det går inte att köpa biljett ombord. Jag bokade resan själv på Härjedalingens egen sajt. Absolut enklast så när det är en punkt A till B-resa med samma bolag och utan byten.
Bokningen gick smidigt och det finns bara en biljettyp att välja på. Inga exklusiva förstaklasssäten, eller dylikt med andra ord. I priset ingår ett handbagage och en väska på max 20 kilo. Har man fler väskor går det att köpa till, precis som man kan köpa till plats för skid- och golfutrustning, cykel och barnvagn. Man bokar inte heller specifik sittplats utan det är fritt val som gäller. Först till kvarn.
Min enkelresa bokade jag två dagar innan avfärd. Jag betalade 664:- och av min research att döma verkar priserna börja på 449:-. Helt klart överkomligt. Ska du resa till Funäsdalen kommer du alltid att behöva blanda in buss på någon del av sträckan. Varför? Det går inga tåg dit.
Rutten
Härjedalingen från Stockholm avgår från Cityterminalen och gör ett antal stopp på vägen. På resan som jag gjorde var det 22 anhalter i schemat, bland annat Uppsala, Gävle bro, Bollnäs, Ljusdal, Sveg, Björnrike, Vemdalen by och Tännäs innan ankomsten till Funäsdalen. Den stannade dock inte på alla platser så det finns säkerligen noterat var folk ska kliva på och kliva av.
Vissa avgångar har ett längre stopp på 45 minuter i Ljusdal. Andra avgångar kör utan stopp. Detta och alla hållplatser framgår redan i sökresultatet.
Bussen stannar även på Stockholm Arlanda. Riktigt fint att ha en direktbuss från Funäsdalen till ARN, men tar du dig an ett sånt äventyr rekommenderar jag verkligen ett luftigt schema.
Bussen – en dubbeldäckare
Bussen för dagen var en K-Setra S 431DT där D står för dubbeldäckare och T för turism. Fordonet är knappt 14 meter långt, 2,5 meter brett och fyra meter högt. Härjedalingen har totalt fem såna här bussar i drift och varje buss har kapacitet för 77-80 passagerare.
Sätena är i en 2-2-konfig både på nedre och övre plan. På första våningen finns det åtta platser vid två bord. Jag övervägde först de här platserna för att de kändes luftiga. Perfekt när jag tänkte slänga fram mitt mobila kontor och jobba bort några timmar. Jag tog ändå trappan upp till övervåningen och hittade ett dubbelsäte som jag lyckligtvis fick behålla för mig själv under hela resan.
Ombord på bussen
Utrymmena är helt okej men kanske talar jag för mina 165 centimeter kroppslängd. Jag behövde ibland sträcka ut benen och drog nytta av det lediga sätet bredvid mig. Fotstödet bidrog absolut till en behagligare resa. Alla säten har ett litet (jag menar litet!) nedfällbart bord. Min 14″ Macbook Pro rymdes inte på långa vägar så jag hade den i knät. Läslampa finns i taket för den som behöver en sådan.
Sätet går att fälla en bit, tillräckligt för att kunna vila huvudet en stund men livet blir ju då lite surare för den som sitter bakom.
Vid varje dubbelsäte finns det ett 220V-uttag för den som behöver ladda sina prylar. Det finns även ett öppet wifi ombord (kom ihåg VPN!). Jag anslut men fick aldrig någon fart så jag körde vidare på min egen mobil istället. Jag menar, bussens wifi lär ju gå på samma mobilnät som jag själv kör (plus att jag har ett abonnemang med gott om datatrafik).
På nedre däck finns det en toalett, vilken jag använde en gång. Inget direkt svängrum att tala om men fullt tillräckligt för det den är ämnad för.
Köp med egen mat!
Ombord på Härjedalingen är det helt torrlagt. Det säljs ingen mat, dryck, snacks eller liknande. På avgångarna med ett längre stopp i Ljusdal finns chansen att köpa något på byn men men annars är det bara stopp för av- och påstigning. Vill du säkra upp? Köp med egen mat och ja, det är tillåtet att äta ombord så länge man inte stör passagerarna runtomkring.
Komforten
Kupén är trevlig. Gardiner på plats vilket ger ett bättre intryck, stolarna är ganska snygga och allt går i väldigt mörka toner. Sätet fungerade bra men visst började jag efter ett par timmar att känna viss träsmak i ändan. En bra idé är att sträcka lite på benen när tillfälle ges, som vid toabesök eller bara att ta ett varv i kupén medan bussen står stilla.
Övervåning kontra nedre däck då? Sätena är de samma men ljudnivån är markant högre där nere, vilket jag märkte när jag gick ner en sväng i samband med mitt korta toalettbesök. Även om den nedre delen blir lite mer intim och där sätena längst bak i kupén ger maximal privacy så prioriterar jag nog ändå lägre ljudnivå, trots ett par riktigt bra brusreducerande lurar.
I övrigt flöt resan på bra. Uppfattningen var att chauffören blåste på ganska bra ibland. Emellanåt lite creepy på de snömoddiga vägarna efter att vi kört av E4:an efter Tönnebro. Sedan kan jag föredra en något ljusdämpad kupé när det är mörkt ute, de sista milen var det fullt pådrag med belysningen vilket i mitt tycke är ganska ocharmigt.
Allt som allt – Härjedalingen från Stockholm till Funäsdalen
Det här var första gången jag åkte långfärdsbuss från Stockholm upp till Funäsdalen. Det kan utan tvekan bli fler. Färdsättet kändes lyxigt i meningen skön buss och direktresa till Härjedalens vackra fjäll (och vår lägenhet där så klart).
Tiden susade förbi när jag kunde sitta och jobba några timmar, klämma en film och sedan jobba lite till. Men så har jag inte heller några som helst problem att sitta stilla så här. Älskar långresor!
På önskelistan finns en liten kaffemaskin eller snacksbar att köpa enklare tilltugg i. Det hade också varit fint att kunna unna sig lite extra komfort i form av ett eget dubbelsäte, det är något som jag absolut skulle överväga att boka inför en ny åttatimmarsresa.
Allt som allt – Härjedalingen är utan tvekan ett prisvärt och komfortabelt alternativ.
Kul att läsa en recension från en bussresa. Det tillhör inte vanligheterna på rese – och upplevelsebloggar. Och att du, precis som du gör på flygen, tog en toalettbild.
Dock skulle jag önska att det fanns sådana lyxbussar som finns i Japan.
Toalettbild försöker jag hålla som obligatoriskt, bra att i alla fall någon uppskattar det. 😎 Skämt å sido, tänker att det finns de som drar sig för att besöka inrättningar som dessa på buss, tåg och flyg så då hoppas jag att det kan avdramatisera det hela i alla fall lite. Eller åtminstone ge folk en bild av läget.
Buss i Japan har jag sett på Youtube och ligger absolut på önskelistan! Ska också testa mer långfärdsbuss i Sverige.
Tack för en informativ och välskriven artikel! Jag har länge funderat på att åka buss till Funäsdalen, och nu har jag fått massor av bra tips och information. Ser verkligen fram emot resan!
Kul att du gillar!