Testat: Italo AGV i Smart och Club Executive

Efter sommarens härliga vecka kring Neapel och Amalfikusten var det dags att sätta oss på tåget och rulla mot norra Italien. Hemresan till Sverige hade vi nämligen bokat från Milano. Att resa till ett ställe och hem från en helt annan plats är variant som vi gärna sätter i verket. Vi tycker att det är ett bra sätt för att få se lite mer av länder besöker oavsett det är bil, buss, tåg eller cykel som vi fraktar oss med. I det här fallet? Snabbtåg och hastigheter kring 250-300 km/h! På perrongen i Neapel sa vi därför ”Godmorgon!” till Italo AGV som vi bokat för den här trippen.

Från Neapel till Milano (via Rom)

Vår rutt med Italo AGV skulle kunna göras helt utan byten från Neapel till Milano. Som snabbast tar en sån resa knappt fyra och en halv timme, då med två stopp längs vägen. Den kan också ta över sju timmar när det är 5-6-7 stopp och spårarbeten (vilket tydligen händer på sommaren).

Vi valde att dela upp tågresan i två etapper och la in ett stopp i Rom på sex timmar (som blev sju). Att få andas Den Eviga Staden är alltid ett bra beslut och efter vårt besök tre år tidigare hade vi bra koll på geografi och vad vi ville upptäcka den här gången. Vädret var i det närmaste obefintligt med blå himmel och drygt trettio grader varmt

I och med att det blev två ben av tågresan passade vi på att boka två olika klasser. Först körde vi snikbiljetter i Smart på den timme korta resan från Neapel till Rom. På det långa benet från Rom till Milano slog vi sedan till på den betydligt finare Club Executive. Det är just precis dessa två etapper och klasser som jag ska berätta om här.

Det här är Italo

Italo är inget företag i sig utan ett italienskt varumärke som ägs av Nuovo Trasporto Viaggiatori, vilket grundades 2006. Italo är å andra sidan deras enda varumärke och kör idag snabbtåg över stora delar av Italien.

Det här är Italo AGV

AGV står för ”Automotrice à grande vitesse” och byggs av franska Alstom. Tågsätten varierar i längd, från sju till 14 vagnar och tar allt från 250 passagerare upp till 460 beroende på konfiguration. Topphastigheten får tågsättet är 360 km/h i kommersiellt bruk men rekordet för tåget som sådant ligger på fina 574,8 km/h, satt med ett specialbygge år 2007. Italo AGV maxar på 300 km/h.

Ska man titta på konkurrenssidan är det bara det statligt ägda Trenitalia som kör på samma sträcka. Deras Frecciarossa 1000 testade vi från Milano till Paris för ett par år sedan, därför kändes det lite extra kul att kliva på Italo AGV och deras motsvarighet.

Bokningen

Eftersom det var Italo hela vägen från Neapel till Milano bokade vi alltihop på deras egen sajt, utan mellanhänder och annat. Bokningen är på engelska och flödet är superenkelt att förstå. Här framgår vad som ingår för de olika klasserna och biljettyperna. Beroende på vad för typ av biljett man väljer går det köpa till extratjänster längs vägen. Det kan handla om lounge, sätesval, ombokningsmöjlighet och annat.

Betalsätten är de vanligaste korten (VISA, Mastercard, American Express) och betaltjänster som PayPal och Amazon Pay.

Italos reseklasser på AGV-tågen

Smart, Prima (Business), Club Executive och Salotto är de klasser vi hittar på Italo AGV. Utöver dessa finns det också olika biljettyper för nästan varje klass, som i sig har olika flexibilitet och av- och ombokningsmöjligheter. eXtra MAGIC är den billigaste som följs av Low Cost, Economy och Flex.

Klasserna då? Ja, vi tar dem var för sig tycker jag.

Smart

Den enklaste klassen och ja, det här handlar mest om att transportera sig från punkt A till B. 2-2-konfiguration på sätena med ändå gott om benutrymme. Mellan varje säte finns varsitt el- och USB-A-uttag. Ni vet vad jag tycker om att ladda i USB-uttag så mitt tips är fortfarande att köra vanlig elkontakt.

Ett nedfällbart bort finns, precis som en nätficka i stolsryggen framför. Inredningen går i plastigt ljusgrått och är enklast möjliga. Inte i närheten av så ombonat som SJ-snabbtågen här hemma i Sverige, för att ta ett exempel. Boskapsvagn kort och gott men likväl fungerande och praktisk för kortare sträckor.

Smart är för den som vill snika ordentligt och på Italo AGV är det Smart och prisklassen eXtra MAGIC man ska satsa på, så länge sådana biljetter finns kvar. Prisexempel från Rom till Milano är €17, fem månader framåt i tiden. Glöm återbetalning, ombokning och val av sittplats men å andra sidan är ju det här en biljett man typ kan vaska om man kommer på andra tankar.

Prima

Prima är Italos affärsklass och här sitter man i en 2-1-konfiguration. Bredare och skönare säten och singelsätena är perfekta för ensamresenären. Även här känns inredningen något plastig och den går i en mörkblå kulör, för att skilja sig lite från Smart. Här har man ändå lyxat till det en smula med en enkel heltäckningsmatta på golvet. Tänk vad en sådan liten detalj kan göra för både interiör och ljudnivå.

Med en Prima-biljett ingår även tilltugg i form av snacks, sötsaker och varma/kalla drycker. Allt serveras direkt vid sätet.

Club Executive och Salotto

I tågsättets ena ände är Club Executive och Salotto belägna, båda i samma vagn. Det här är de lyxigaste platserna på Italo AGV.

Club Executive består av elva säten i en 2-1-konfig. Fyra av platserna är beläget vid ett bord. Fem säten är vända åt ena hållet och sex åt andra, vilket kan vara bra att tänka om man ska boka och har problem med att åka baklänges. Det rejäla stolar med stora bord och en egen underhållningsskärm som fälls upp ur armstöden. Här är det också matservice och något flottare än i Prima, vilket jag berättar mer om längre ner.

Salotto är ytterligare ett snäpp upp i privacy och består av åtta platser i två privata kupéer som man kan stänga till. Perfekt för resesällskap om fyra eller om man har turen att landa själv i en sådan. I övrigt är det samma service som i Executive.

Som prisexempel kan vi ta Rom till Milano fem månader framåt. Club Executive kostar €100 och en Salotto ligger på €269 (jag har sett den för €200, om än i sällsynta fall).

Lounger

Italo har totalt sex lounger på lika många stationer runtom i Italien. Med de något dyrare biljetterna, Club Executive och Salotto, ingår access medan man med Smart och Prima kan köpa sig tillträde för € 12. Om alla lounger håller samma nivå som den vi besökte i Rom så är väl rådet att lägga pengarna på en kaffebar utanför stationen istället. Det var nämligen en ganska ospännande upplevelse. Har man biljett med fritt inträde så visst, kör hårt, men förvänta dig inga stordåd.

Neapel till Rom i Smart

Vi delade som sagt upp vår resa mellan Neapel och Milano i två etapper. Den korta sträckan upp till Rom gjorde vi i Smart. Anledningarna var två. Först och främst var det omotiverat dyrt med Prima och uppåt för den här timmen ombord. Sedan ville jag testa bokskapsvagnen trots allt.

Vår kupé var helt fullbokad och det var väl allt annat än luftigt. Vi satt ändå helt okej utifrån den korta etappen. Men nej, Smart alla fem-sex timmar upp till Milano gjorde vi gott i att hoppa över. Det här är en från A till B-produkt som bäst avnjutes på sträckor kring en, max två timmar.

Förutom biljettkontroll var det ingen övrig service i Smart. Ville man ha något ät- eller drickbart så kan man köpa det själv. I änden av vagnen finns en snacksbar och kaffemaskin. För en americano betalade jag € 1,6 vilket får anses helt klart överkomligt. Kaffet smakade alldeles utmärkt, även om plastmuggen gav mig flashbacks till fluortantens glada dagar på låg- och mellanstadiet.

Trots högsäsong (augusti) och bokning bara två veckor innan lyckades vi komma över biljetter för €20 per person, tack vare en Friends-rabatt på 50% som fanns där och då. Mycket rimlig prisnivå!

Rom till Milano – 5 timmar i Club Executive

Tågresans största behållning var helt klart etappen och eftermiddagsavgången från Rom till Milano. Med Club Executive-biljetter i mobilen började vi trippen med en timme i loungen, vilket tyvärr blev nästan två timmar på grund av en försening. Den tiden hade vi gladerligen hellre spenderat ute på Roms gator om vi vetat. Loungen var nämligen långtifrån en höjdarupplevelse.

Tillslut rullade vi ut från Roma Termini och kunde inta platserna 17 och 18 i Club Executive. Första besvikelsen ramlade dock in omgående. Det var rejält skräpigt på vår plats med smulor och matrester kvarlämnat vid våra säten. Vi sa givetvis till men det tog över en timme innan någon faktiskt kom och städade. Klart undermålig nivå och jag kan eventuellt ha fräst ordentligt till ombordpersonalen.

Sätena då? Stora och breda med gott om utrymme. Nackstöden hade öron så det gick att vila huvudet en aning och nackskyddet bidrog till en ganska mjuk och behaglig känsla. Det stora nedfällbara bordet rymde utan problem min Macbook Pro på 14″. Varje säte har fotstöd, egna el- och USB-A-uttag och mellan ryggstöden framför finns en skräpkorg tillgänglig.

Ur armstöden går det fälla upp en 9″-skärm. Japp, som på långflygen. Här finns filmer och serier, poddar och musik och även Italos online-portal med information om resan. Med egen dator i väskan och bilder att redigera blev den här grejen ganska sparsamt använd (som när jag flyger). Wifi lyckades jag inte heller ansluta till, men det berodde nog mest på min VPN-anslutning som inte ville lira.

Ombordserveringen består av två tågvärdar som ibland kommer ut i kupén med vagnen, i vårt fall efter varje stopp. Här kan man välja snacks, sötsaker och dryck av olika slag. Här kom dock den andra besvikelsen. Vi hade sett några andra resenärer dricka Prosecco, vilket vi också blev sugna på. ”Det är slut!” blev svaret till oss. Jag kan absolut leva utan men när de till sällskapet framför precis sagt att de ”…redan fått varsitt glas” (och därmed tydligen uppnått sin kvot) blev jag en aning förvånad. Man kan väl åtminstone ge likvärdiga besked till samtliga resenärer? Är det slut eller ville ni bara inte servera? I alla fall. En öl lyckades jag bli serverad men något större matutbud var det verkligen inte tal om. Snacks, på sin höjd.

Ja, lite gnälligt nu kanske men på det hela var Club Executive ändå en bra upplevelse. Peak tågupplevelse kom framåt Florens och Bologna när vi äntligen fick uppleva 300 km/h medan det italienska landskapet swishade förbi i augustiskymningen. Vackert. Mycket vackert.

Italo AGV – allt som allt

Prisvärdheten då? Ja, både och.

Smart-biljetterna var ju ett fynd, helt klart. En punkt A till B-tjänst på en dryg timme, då skiter jag faktiskt i sätets storlek och likvärdigt. Fluortantkaffet satt utmärkt och var ypperligt prissatt. Då är jag en nöjd och glad tågresenär.

Ambivalensen slår dock till när det kommer till Club Executive. Jag kan absolut betala mer för bättre komfort, bättre service och slippa boskapsvagnen i fem timmar. Det har jag gjort förut och det kommer jag göra igen. Hårdvaran som sådan levde i princip upp till förväntningarna men nådde väl inte riktigt Frecciarossa 1000-klass heller.

Det var dock de mjuka och kanske viktigaste värdena som gjorde att det pös lite ur öronen på mig. Skryter man om en service som sedan uteblir så lackar jag en aning. Sitter man på tågets i princip dyraste avdelning så ska det fantamig inte ta en timme att städa två säten om kunderna påpekat det. Herre.

Italo AGV allt som allt då? Ja men absolut. Det måste vara det smidigaste och mest prisvärda sättet att ta sig mellan Italiens storstäder, utan att lägga hela dagar på tåg som stannar vid varje mjölkpall. Kan man leva med standardservice så går det alldeles utmärkt att frakta sig runt i landet för bara ett par-tre hundra spänn. Club Executive? Absolut, men då får de ta och kamma sig först.

Har du rest med Italo AGV eller något annat tåg i Italien? Lämna gärna en kommentar och berätta!