Även om vårt spontanbokade hotell i sig var ett sömnigt ställe där 70-talets glansdagar sedan länge checkat ut så var utsikten från terrassen en mestadels tidlös upplevelse. Högt där uppe på Monti Lattaris norra sida var vyerna över Vesuvius södra sluttningar och den oändliga bebyggelsen helt fantastiska. Ja, både i skymningsljuset när vi kom fram efter vår vulkanbestigning kvällen innan och den här morgonen när vi gick ut på parkeringen för att ta Teslan och rulla vidare.
Vi hade en plan om att åka längs Amalfikusten utan att egentligen ha en plan för att åka längs Amalfikusten. Ingen fastställd rutt. Inga planerade stopp. Inget nästa boende bokat. Ett vitt ark men med önskemål om vackra vägar, havsutsikt och pittoreska byar. Bara genom att rulla ut från parkeringen så hade vi kryssat för ”vackra vägar”. Det tog tio sekunder.
Byar vi knappt minns
Efter ett snabbt fotostopp, i en mikroskopisk parkeringsficka med oemotståndlig panoramavy, rullade vi vidare på den östra av de två vägar som från bergskammens topp slingrar sig ner mot kusten. Campinola, Pucara och Ponteprimario var namn vi aldrig hört talas om innan och som vi mest tack vare kartor kommer ihåg så här i efterhand.
Vackra var de ändå, oavsett de fastnade i våra långstidsminnen eller inte.
Att lämna bort bilen
Vi var som sagt utan en färdigskriven roadmap. När vi efter en timmes körning rullar ner i Maiori och skymtar havet är vi båda sugna på kaffe. Även om de mastiga folkmassorna inte riktigt verkar ha hittat till Maiori så verkar det vara gott om ont om parkeringsplatser.
P-skylten vi hittade lotsade oss in bland stans trånga gränder. Vid en grind till vad som faktiskt liknade en parkeringsplats var det full kommers. Bilar rullades in och ut. Vi bestämde oss för att det får kosta den där euro-femman men blev också lite tveksamma när de ville ha bilnyckeln och själva köra ner Teslan i garaget. Det fick gå och de hade väl sina skäl kan vi gissa.
Maiori visade sig vara en liten oväntad pärla så här i början av Amalfikusten. Den lilla och tillsynes lätt nedgångna Chiesa di San Giacomo. Små vackra tillika halvt nedgångna basilikor. Trånga gränder. Huskroppar som klättrade upp längs berget och där vissa nästan hängde ut över klippavsatser. Och så de där klassiska tvättlinorna som hängde över våra huvuden.
Strandpromenaden
Efter att ha försökt få uppmärksamhet på en första liten kaffebar, dock helt utan framgång, drog vi vidare till nästa. Det finns gott om dem och på lilla Cafè Marcel, nästan lite som ett hål i väggen, hade vi större lycka. Som vanligt i det här landet så lyckades de även med något så banalt som en helt vanlig ta-med-kaffe i pappmugg och plastlock.
Längs strandpromenadens stråk var det lågt tempo och glest med folk. Inte ens nere på stranden verkade det vara några större affärer den här stekheta augustidagen. Man kan tycka vad man vill om parasollhav som de här, och vissa verkar gilla det, men i mina ögon övertrumfas det vackra mötet mellan land och hav helt av en visuell röra av stänger, tyg och plaststolar. Peak o-charm och jag skulle inte lägga mig där nere för all espresso i Italien.
Maioris strandpromenad blev ändå vår favorit. Vackert mönstrade kullerstenar, strandnära lounger och restauranger, lekparker samt lummiga oaser av träd för att komma undan solen några minuter. Och så vidderna västerut med Monti Lattaris södra sida som på bästa möjliga sätt rest sig ur Medelhavet och skapat det som människan har bestämt sig för att kalla för Amalfikusten.
Med en parkeringstid på utgång drog vi oss tillbaka för att rulla vidare västerut. Vad vi inte visste då var att Maiori skulle bli vårt enda stopp längs Amalfikusten. Det stärkte redan samma dag vår teori om att man mycket väl kan stanna till utan att veta bättre. På platser man aldrig hört talas om innan. Chansen är nämligen stor att inga andra turister har gjort det heller med skillnaden att de stora flockarna då drar vidare.
Sånt gillar vi.
