Det är inte varje dag man sätter nytt personbästa när det kommer till löpning. Inte nu för tiden i alla fall. Med ett sånt där knä som inte vill lira så har det senaste året innehållit skrämmande få mil i löparskorna. Från 314 mil år 2021 till till 270 mil året därpå medan jag inte ens räknat på 2023. Tio kanske? Tjugo?
Personliga rekord går ju att slå ändå. Det måste inte handla om snabba tider eller långa distanser. Igår handlade till exempel om temperatur och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag inte stuckit ut om det inte fanns en ny topprestation att nå.
Eller ja nej, bottenrekord är nog mer rätt ord. 2021 klämde jag in en halvmil i tjugoåtta minusgrader. Igår visade termometern -30,9.
Vad gör man? Tja, drar på sig ordentligt med kläder och sticker ut. Bara för den sakens skull.
Det blev ett kort och lågintensivt löppass på drygt två kilometer. Förutom att jag blev lite kall om fötterna (mina IceBugs isolerar inte jättebra) så frös ingen av oss överhuvudtaget. Och temperaturen var fortfarande sub-minus-30 när vi kom hem.
”Nej, jag hade inte stuckit ut om det bara varit -25°C.” sa jag till Maria när vi kom tillbaka och gjort high-five över vårt nya bottenrekord. Och det är sant. Då hade jag lagt mig på yogamattan i vardagsrummet och kört fys. Men finns det ett rekord som man förhållandevis lätt kan putsa till så är det ju lika bra att köra.
Grattis till oss! Halkar det ner till -32 i närtid så vet ni var ni hittar mig. I mina löparskor och ordentligt kittad för en ny rekordnotering. Men det tror jag att ni redan har förstått vid det här laget.
