Vår sista dag i Italien var kommen. Efter några dagar i Neapel och ytterligare några längs Amalfikusten hade vi tagit snabbtåget från Neapel till Milano via några timmar i Rom dagen innan. På agendan stod en ganska oplanerad halvdag i just Milano följt av hemresa framåt eftermiddagen.
Maria vaknade före mig. Det i sig är inget konstigt. Snarare standard, merparten av årets alla dagar. Den här gången vaknade jag dock av hennes besök på toaletten. En redig kaskadspya, en syndaflod så jag nästan såg sängen som jag låg i lite som Noaks ark.
Okej, kanske inget att skämta om. Fast jo, så här ett drygt halvår senare har det väl ändå byggts lite distans till eländet. Middagen från kvällen innan blev syndabock i dramat och är det något som man verkligen inte är sugen på så är det just matförgiftning på en resdag. Been there, done that. Jag åkte själv på matförgiftning ett knappt dygn innan en långresa till Bangkok för några år sedan. Det är utan större konkurrens den värsta resdagen jag varit med om.
Det smittar ju inte
Tack och lov smittar inte matförgiftning. Eftersom jag kände mig pigg så var jag ändå sugen på att se byn under blå himmel och i 32°C istället för att hänga på hotellrummet. Ja, även om det så klart varit mest nobelt att hålla min fina kvinna sällskap innan promenaden till Milano Centrale ett kvarter bort och tågresan till flygplatsen.
Vi resonerar nog ändå ganska lika i såna här situationer. Båda hade nog, som krassliga kollin, sparkat ut den andre och bett den uppleva omgivningarna istället för att offra dagen på ett hotellrum till ljudet av spyor och toalettspolningar.
Jag käkade lite frukost (Maria var inte så sugen…), dealade till oss en senarelagd utcheckning (otroligt vänlig personal på hotellet!) och joggade sedan ut i ett lugnt och behagligt tempo. Bra skit med Milano är ju att vi varit där flera gånger förut. Ingen tid att ödsla på att lära känna stan med andra ord.
1400-talsfästet Castello Sforzesco
Löpriktning utstakad. Första anhalt blev Milano Centrale. Inte så konstigt utifrån att vi bodde granne med den här magnifika stationen. En av de häftigaste tågcentraler jag besökt. Wow, mest varje gång jag är där.
Jag tog mig längs Via Vittor Pisani till de mer centrala kvarteren, kryssade bland lite gränder innan jag tillslut kom fram till det gamla fortet Castello Sforzesco. Det byggdes på 1400-talet men uppkom på en plats där resterna av en hundra år äldre borg stått innan. Efter ett par svängar inne på borggården, bland andra kanske inte lika fullt så svettiga turister, joggade jag därifrån.
Just det. Bakom slottet ligger parken Parco Sempione, som jag inte bara lyckades ducka för den här förmiddagen utan även vid alla tidigare besök i Milano. Den ser ju vacker ut men av någon anledning har jag ”sparat det för nästa gång”.
Bästa sättet att slippa försäljare
Löprundan fortsatte jag sedan ner på Via Dante och några kvarter bort till Piazza del Duomo. Här, på stans stora torg, var det så klart full aktivitet. Mängder med folk. Och försäljare. Av allt möjligt. Hålla i duvor (vem vill ens det?) och krimskrams. För första gången någonsin blev jag inte påhoppad. Jag konstaterar kort och gott att jag borde köra runcation i massiv värme fler gånger. Låta svetten drypa från varenda por på hela kroppen. Inte en jävel ville vara i närheten av dig. Win, tack och jäjj!
Duomo di Milano förresten. Den har en takterrass som jag verkligen kan rekommendera. Där satt vi på en av våra första resor, en marsdag 2013, och njöt av en härlig vårsol medan vi hörde att det var snökaos i Bergamo några mil bort. Utsikten där uppe är härlig.
Efter att ha spanat in katedralen för tionde gången joggade jag sedan igenom den otroligt pampiga Galleria Vittorio Emanuele II, vars södra entré vetter mot piazzan.Svettig. Härlig. Och folk på avstånd, trots ganska god trängsel så här mitt i den turisttäta sommarmånaden.
Ett litet mission
Med sju kilometer i fötterna var det dags att dra tillbaka till hotellet. Jag rundade Giardini pubblici Indro Montanelli, en stor park mitt i stan, och tog sedan sikte på att avsluta rundan. Ett enda önskemål hade jag från Maria innan jag stack ut. Köpa med mig Coca-Cola. Bra för magen. Jag hittade cola. Tillslut. På hotellet. Fem euro styck för 25 centiliter. Kan eventuellt ha varit den dyraste colan jag köpt sen… jag vet inte när.
Väl på rummet. Maria är piggare. Får i sig lite cola och vi packar långsamt ihop oss för tågresan ut mot Malpensa och flygresan upp till Arlanda. I Lufthansas fina lounge på MXP får vi i oss lite mat. Till och med en liten portion ris till Maria medan jag kör en ordentlig senlunch och kaffe.
Flygresan hem blir riktigt fin, rakt över över Alperna med massa väder runtomkring oss innan vi landar i ett mörkt och regntungt Sverige. Maria mår bättre. Och trots mitt lilla löpäventyr i Milano tidigare på dagen får jag ut oss på ett kort löppass utanför hotellet på Arlanda. Allt för en runstreak, då dag 297, och i teorin kanske ett bra grepp för lite bättre sömn efter ett minst sagt magstarkt dygn.
Runcation är en solklar hiss. Okej, kanske inte på Arlanda en regnig augustikväll. Men rent allmänt så. Att i snabbare takt bekanta sig med, eller upptäcka, en stad. Matförgiftning är dock inget att rekommendera. Alls. Någon gång.
Nej fy, den matförgiftningen önskar jag ingen. Blä!
Verkligen blä!