Jag har skrivit det förut kring den här tiden på året. Jag skriver det i år igen – vi har inga direkta midsommartraditioner, Maria och jag. Inte några indirekta heller. Eller ja, att hänga tillsammans är ju i och för sig vår tradition. Det har vi gjort alla våra nu tretton gemensamma midsommarhelger. Den håller vi fast vid. Men happenings och events, ja men nej men jo men det får bli lite som det blir. Fest med vänner? Absolut, men vi kan lika gärna vara för oss själva.
En midsommar var vi i Kluk. Då snöade det (bland annat). Det gjorde det på Svalbard några år senare också medan det var gassande sommarvärme hemma i Östersund för ett par år sedan. Förra året fick vi tacka nej till en planerad fest på grund av krasslighet och i år fick vi själva ett återbud inför helgen i Villa Viste. Vi satte plan B i verket – och firade med oss själva.
I Funäsdalen så klart.
Sovmorgon, ja tack
En midsommarafton utan en rejäl sovmorgon är väl ingen riktig midsommarafton? Kan vi låtsas i alla fall, för jag vet inte hur förra året artade sig på den punkten. Särskilt bråttom hade vi i alla fall inte utan låg kvar med varsin mugg kaffe i typ en timme i sängen innan vi masade oss upp för lite frukost och planering.
Just planeringen gick snabbt för vi hade i princip bestämt oss på förhand. Topptur och midsommarmiddag med utsikt. Ånnfjället blev målet, vilket är en av Anåfjällets vackra toppar. Vi packade ner potatis, ägg, sill, tunnbröd, alkoholfritt att dricka, mer kaffe för vandringen upp på toppen samt ett stycke drönare med nyladdade batterier.
Snöfritt, torrt och fullt med mygg. Det är väl så man kan summera vandringens första trekvart genom skogen och upp till en av Sveriges högsta trädgränser på 960 meter. Funäsfjällens led 350 är den som guidar oss vandrare upp till Ånnfjällets topp. Så vi följde den. Åtminstone fram till Ånnfjällstjärn.
Anåfjället är riktigt fint på det sättet att det finns flera säregna toppar som reser sig upp. Vi nådde en av dem, med dramatiska sluttningar och klippavsatser på tre av fyra sidor. Det var dock inte Ånnfjället vi kommit upp på utan en av de namnlösa granntopparna på 1250 meter. Shit happens. Eftersom vi både var hungriga och skulle behöva vandra säkert en trekvart till för att nå vårt mål bestämde vi oss för att duka upp vid stenröset där vi kommit upp istället.
Ett mycket bra och improviserat beslut.
360 grader Härjedalen
Här satt vi i säkert en timme. Helt själva (förutom mygg och andra flygande kryp). Åt mat. Maria tog sin cider och jag drack min Trail Pass IPA. Fast framförallt så njöt vi av 360 grader Härjedalen. Vi såg Funäsdalen, Mittåkläppen, Helags, Skarsfjället samt mil och åter mil av svensk vildmark med skog, sjöar, myrar och vägar som slingrar sig genom landskapet.
Ånnfjället blev inte av den här fredagen men jag tänker att hela Anåfjället och dess toppar står kvar lite till. Om de nu stått i sin nuvarande form i tiotusen år och mer därtill så finns bergsmassivet säkert kvar i sommar också. Då blir det joggingskor och fjällöpning och då kanske jag hinner med både Ånnfjället och områdets högsta topp Blåstöten.
Men det tar vi då.
