Jag har tvivlat. Det ska erkännas. Inte över att jag kan springa eller ens springa snabbt för den delen. Snarare på det här med att kasta mig upp på operationsbordet och få ett nytt korsband. Eller, nej. Nytt korsband har jag inte heller tvekat över för det vill jag gärna ha ett. Vacklandet har mer handlat om det som kommer från operationsdagen och oddset att komma tillbaka minst lika starkt som tidigare. Plus det faktum att rehabiliteringen känns känns exakt noll spännande.
Efter meniskoperationen för ett knappt år sedan har knät fortsatt vara sådär. Visst, jag åkte mängder med längdskidor i vintras. Jag åkte utförsskidor också. Det gick helt okej. Jag har fortsatt träna varje dag. HIIT-pass. Styrketräning. Till och med intervallöpning emellanåt för att få puls, behålla konditionen och för att det är roligt (!).
Nu har jag i vilket fall cementerat beslutet om korsbandet. Operationen är spikad, knappt tre veckor bort. Så vad gör jag i väntan? Tja. Drar på mig löparkläder, fäster nummerlappen på bröstet och kör första löptävlingen på två år (och sista på säkert ett år). Och tar fyra vändor i Ladängen dagen efter.
5 km kändes rimligt
I måndags hände Blodomloppet i Östersund. Jag skippade milen och anmälde mig istället till 5 km, en distans som jag aldrig ställt upp i förut. Halvmilen och kortare sträckor kan ju vara lite kluriga rent strategiskt så det kändes som en rolig grej, att testa något ”nytt”. Dessutom. Med dagsform och annat så kändes oddset för ett nytt personbästa inte helt åt helvete högt heller.
Faktiskt.
Snabbhet och styrka har jag. Det vet jag. Uthålligheten också men kanske inte över halvmara- eller milsträckor just nu. Jag har ju trots allt inte löptränat dedikerat på nästan två år, framförallt inte längd. Blodomloppet i Östersund är också mer eller mindre flackt. Upplagt för snabbt lopp alltså. Det vet jag också för på 2022 års lopp PB:ade jag på milen just här.
Orka hela vägen?
Mina största funderingar var kort och gott om vilket tempo jag skulle orka hålla från start till mål. Sub-20 minuter kändes rimligt. Personbästa (19:15) kanske inte riktigt. Nu vet jag inte vad oddset för nytt PB hade landat på om min insats gick att betta på live men okej, på en skala från 1-10 kanske kring… 4? 5?
Dagens boost var nog ändå att se så många peppiga löpare som gav sig ut både på milen och halvmilen. Jag träffade flera bekanta ansikten men gladast blev jag nog av Henrik, min gamle fotbollskollega. Varför? Jo, han opererade korsbandet samma dag som jag tog menisken förra året. Att se honom dra ut och köra milen så här ett knappt år efteråt gav mig kanske den största boosten av alla. Oddset att träffa honom var kanske dagens högsta.
Från start till mål
Starten gick. Jag stack ut i 3:42-tempo första kilometern. Kändes snabbt men bra. När loppet lite satt sig efter en dryg kilometer fick jag rygg på en liten klunga som kändes som sub-20, kring 3:50-tempo. Precis på gränsen till mjölksyra. Mjälthugget efter drygt två kilometer gick över av sig självt. Jag glömde till och med bort det.
Med en kilometer kvar sprang vi längs Vallaleden. Exakt den gångväg där jag kör intervaller. Min hemmaplan. Jag försökte jag öka. De andra i klungan också. Med femhundringen kvar drog en av dem iväg. Jag kunde inte hänga på fast bara hundra meter senare kom känslan av att det var min tur. Upplopp. Jag la jag in en växel och drog iväg. Spurtade in i mål. Glömde nästan stanna klockan och jag hade knappt kollat tiden sista halvkilometern.
19:29. Fjorton sekunder från personbästa. 12:e plats av 354 deltagare. Tackar!
Orka hela vägen!
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Halvmilen är en rolig distans och ännu roligare när man orkar hela vägen. 3:50 i snitt och nästan ett nytt personbästa. Vi pratade väl om oddset förut. Det stämde ju ganska bra, eller hur?
Det där var sista tävlingen innan operationen. Jag ska försöka pressa ner mitt PB på en kilometer och en engelsk mile också och med det sätta ribban för var jag vill vara när jag kommer ut på andra sidan rehab. Längs vägen kan jag behöva lite pepp, framtidstro och inspiration. Feel free att dela med er och så ses vi på startlinjen nästa år.
Vem hakar på?