Vi fick 20 timmar i Istanbul (och eventuell mersmak)

Visst ligger väl Istanbul längs vägen om man reser från Seattle hem till Sverige? Ja? Bra, jag tänkte väl det. Då råder det alltså inte längre några konstigheter över valet att ha Turkiets största stad som delmål när vi påbörjade vår resa hem från en magisk roadtrip i västra Nordamerika.

Fast hemresa?

Nej, så ville vi inte riktigt se på saken. Vårt första besök i Istanbul förtjänar ju faktiskt ett snyggare epitet än att vara ett avslut på något annat. Låt oss istället kalla stoppet i stan för ”artondelen av Kanadaresan” då vårt knappa dygn trots allt motsvarade sex procent av vår totala restid. Ett sånt stopp ska så klart inte underskattas!

Vi tar det en annan gång

Varför vi åkte över Istanbul när vi skulle hem från Kanada kan vi lämna åt ett annat inlägg. Låt mig istället berätta om vårt dygn i en myllrande kaosig stad, vilken gett upphov till viss mersmak nu när vi vet vad det handlar om.

Allt började här. På den ”nya” flygplatsen fyra mil nordväst om stan (invigd 2019). Snygg på ytan men med inslag av viss irritation, främst kring de så kallade mjuka värdena. För visst, även om engelskkunskaperna i Turkiet på det stora hela verkar vackla en del så kan man ju tycka att personal på en flygplats borde ha något högre nivå. De ska exempelvis kunna svänga sig med fler ord än ”yes” och ”no” utan att behöva översätta meningar med Google Translate (ja, det hände).

En liten bokning i sista minuten

I vilket fall som helst. Det är från flera håll jag hört gott om Istanbul. Vänner, bekanta, kollegor, bloggar och sociala medier. Med det sagt var det ju obegripligt märkligt att det var just jag som mest var sugen på att sova kvalitetssömn på ett flygplatshotell istället för att åka in till stan. Maria fick sista ordet (och helt rätt i sak). Vi bokade vi ett hotell i stadsdelen Karaköy mindre än en timme innan vi skulle boarda planet till IST.

Det är så vi jobbar ibland. Dessutom var bokningen en sån brutal kontrast mot resten av Kanadaresan. Inte bara fick vi en hotellnatt för mindre än en halv årslön, det fanns dessutom gott om alternativ att välja på. Tack?

En gul taxi in till stan

Trötta och slutkörda landade vi på IST, tog en gul taxi in till stan för trehundra spänn (tusen turkiska lira) och checkade in på hotellet efter en timmes resväg i kaosiga köer och trånga gränder. Eftermiddagens runstreak gjordes längs kajen i Karaköy och bort över Galatabron innan vi joggade tillbaka i myllret av människor. En restaurang lyckades vi jogga förbi på vägen tillbaka som ett par timmar senare blev valet för kvällens middag.

Eventuellt kan vi ha köpt på oss lite godsaker också. Kanske åt vi varsin baklava på hotellet precis innan läggdags. Men somnade och sov gott gjorde vi, fram tills väckarklockan pep.

En dans genom Istanbuls gränder

För att slippa stöket med träning senare på kvällen (ja, vi tränar fortfarande varje dag) så brände vi av vår runstreak redan innan frukost. Turen gick upp till Galatatornet och så passade vi på att reka möjligheterna att ta oss hela vägen upp. Vi gillar ju utsikter men 350 spänn tyckte vi var en smula i överkant. Vi joggade istället tillbaka till hotellet via de läckra Camondo-trapporna, duschade, åt frukost och checkade ut.

Maria var den som förde vår dans genom Istanbuls gator och gränder. Det var hon som tog oss in från flygplatsen och hon som pushade för att klämma in Kadıköy på stans asiatiska sida – och resans tredje världsdel. Framåt förmiddagen satt vi så på båten över från Karaköy och kände Bosporens friska vindar hugga tag i åtminstone en frisyr (och det var inte min).

Resan från Karaköy till Kadıköy (ja, förbryllande lika namn men både vatten och världsdelsgräns skiljer dem åt) tog en halvtimme via Eminönü. Är det möjligtvis namngivit efter Eminems turkiske kusin? Nej, namnet har istället att göra med de domstolar och tullhus som låg här under osmanska perioden. ”Emin” betyder ”rättvisa” och ”önü” är ”framför” – ”Framför rättvisan”. Emin var också titeln för en tulltjänsteman under den osmanska perioden.

Visste ni förresten att Eminem var den första rapparen att vinna en Oscar? Nej, inte jag heller.

En kunafa, tack!

Ett av tipsen vi fått var att stoppa i oss ett sötsliskigt bakverk som kallas ”kunafa” (eller ”osmalieh”). Den här efterrätten från Mellanöstern görs på spaghettiliknande kadayiftrådar (jag svänger mig i ord här som om jag vet vad de betyder). De dränks i grädde, mjölk, mannagryn, socker och slutligen sirap. Får jag gissa så hade de även spetsat vår version med ost, förmodligen mozzarella (det vet jag vad det är).

Sa jag sötsliskigt? Japp. Sa jag gott? Nej men ja, det var det. Och mättande. Jag åt inget mer under våra timmar i Istanbul.

Vi kände också att det började bli läge för att bege oss tillbaka till Europa, hotellet och flygplatsen. Efter en tjugominuters båttur över Bosporen, spaning på mastiga kryssningsfartyg och en promenad till hotellet hade vi snart hämtat upp vårt bagage och gjort oss redo för flygplatsen. Vi haffade en taxi längs gatan. Det tog en timme…

…och sedan blev flyget försenat tre timmar. Så kan det gå!

20 timmar och mersmak

Nu har vi känt lite på Istanbul. Lite. Väldigt lite. Knappt någonting. Men tillräckligt för att ha fått en bra känsla. Ni vet det där riktigt grundläggande. Det kommer att bli fler resor hit. När? Ingen aning. Helst snart. Men så är det ju med alla trevliga platser man vill återvända till. Istanbul har ju ändå en hel del konkurrens där ute.

Ni då?

Ni som varit i Istanbul och känner till stan – vad ska vi göra nästa gång vi åker dit? Droppa en kommentar och berätta!