Anåfjället alltså. Ja men det här lilla fjällmassivet ser vi från vardagsrummet i Villa Viste, vår lägenhet i Funäsdalen. Fågelvägen är det inte ens en mil bort och årets midsommarafton firade vi på en av fjällets alla toppar med sill, potatis och öl. Helt själva. Om inte det är livskvalitet så vet jag inte vad.
Hur som helst.
September är en utmärkt tid för att hänga i fjällen, oavsett det är vandring, löpning eller vad man nu vill göra. Färgerna har brakat lös, luften är klar och är det bra väderförutsättningar kan dagarna bli precis hur fina som helst.
Precis så tänkte vi senast vi hängde i Funäsdalen, i mitten av september. Med min inplanerade korsbandsoperation bara ett dygn bort ville jag passa på att få årets sista löppass och som bonus tillräckligt med höjdmeter för att nå toppen i Everest-utmaningen. Lite som en sommaravslutningsfest kan man säga.
Med det sagt så drog vi på oss träningskläderna och rullade iväg mot Funäsdalens närmaste fjällmassiv – Anåfjället!
Det här är Anåfjället och Ånnfjället
Okej, vi ska väl börja med att hålla isär bergsbegreppen. Anåfjället är hela fjällmassivet. Det ligger alldeles öster om Funäsdalen och består av flera olika toppar. Högst är Blåstöten, 1332 meter, följt av Ånnfjällets högsta punkt på 1301 meter. Båda ingår i 60 toppar i Funäsfjällen, ett litet projekt för den som är sugen på att göra Funäsfjällens alla toppar som överstiger tusen meter.
Från Funäsdalen tar det en knapp kvart till Lillåsvallens sommarparkering där guldtur 350 upp på Anåfjället börjar. Om hela fjällmassivet går att utveckla till en flerdagarsetapp så kan man göra 350:an upp på Ånnfjällets topp på runt två timmar (tur och retur) om man joggar. Som vandring får man nog räkna med en halvdag.
Ånnfjället består för övrigt av flera toppar, ganska spektakulära faktiskt. Från norr/nordvästsidorna kan man vandra upp medan de på ost/sydost-sidorna består av dramatiska bergväggar. Häftiga att vara uppe på och lika häftiga att vandra nedanför.
Fjällen i september
Den här septemberdagen snörade vi på oss löparskorna och körde noll övrig packning förutom en vattenflaska i handen. Tanken var att jogga slash gå i rask takt. Ett träningspass kort och gott.
Leden inleds med några hundra meters löpvänlig sträcka fram till Lillåsvallen. Därifrån blir det skogsterräng och stigning. Man plockar ganska många höjdmeter på kort tid, så det kan bli lite svettigt. Belöningen är nära och efter bara en och en halv kilometer passerar man trädgränsen. Då öppnar landskapet upp sig och redan här har man en gudomlig utsikt över västra och norra Härjedalen.
Efter två och en halv kilometer, uppe på 1106 meter, kommer Ånnfjällstjärnen. Vi var extremt osugna på bad och eftersom jag varit optimistisk och körde t-shirt så ville jag snarare jogga på för att hålla värmen i blåsten. Men tjärnen finns och det går att bada här.
Det som gör Ånnfjället speciellt är alla säregna toppar som finns här uppe. Istiden jobbade onekligen på bra med att lämna häftiga naturupplevelser åt eftervärlden. Klart njutbart för oss så här tiotusentals år senare. Vill man utveckla sin dagstur med fler toppar så finns alla möjligheter.
FUN FACT | Trädgränsen här är en av Sveriges högsta, 960 meter över havet.
En topptur med belöning
Efter Ånnfjällstjärnen väntar en stigning upp på en kam och väl där uppe ser man Ånnfjällets topp en dryg kilometer bort. Vandringsleden skär som ett streck rakt över kalfjällets vidder hela vägen fram till toppattacken. Som löpare gäller det att se var man sätter fötterna då leden är ganska stenig. Som vandringsled är den vältrampad och lättillgänglig, som en motorväg uppe på fjället.
Sista meterna upp mot Ånnfjällets två topprösen blev mer promenad än löpning, allt medan septembervindarna friskade i. I samma sekund som vi satte händerna på det högsta toppröset tickade träningsklockan in på fem kilometer, vilket stämmer bra med de beskrivningar vi läst innan.
Utsikten från Ånnfjällets topp är otrolig med 360 grader Härjedalen! Jag menar, what’s not to like med våra vackra fjäll signerat Skanderna och mängder med tjärn och vattendrag som med sina klarblåa färger den här dagen var i total kontrast med landskapets höstbetonade vegetation.
Ånnfjället är enklare än ”svart”
Två och en halv timme efter start, där vi merparten av den branta biten tillbaka ner genom skogen mest gått i rask takt, var vi tillbaka vid bilen. Allt som allt hade vi jogg-promenerat ihop en mil och drygt 600 höjdmeter.
Så sett är en guldtur 350 till Ånnfjällets topp en ganska behaglig utmaning och framförallt så ger den mycket belöning både längs vägen och på toppen. Låt er inte avskräckas av en mils vandring och alla höjdmeter, det är egentligen bara inledningen som kan vara lite påfrestande. Jag tycker med andra ord att Funäsfjällens egen benämning som svart svårighetsgrad är en lätt överdrift.
Fler som gjort turen och vad tyckte ni?
För länge sedan sa en äldre man till mig; Man måste se fjällen under alla årstider inte bara att åka skidor där. Du verkställer detta i st f mig. Men jag förstår att uppmaningen var välmenad💚
Fjällen är vackra oavsett årstid och det är så himla fint att se dem förvandlas mellan årstiderna. Hoppas på att vi kanske får se lite snö på topparna redan i helgen. 🙂