För att jag kan, vill och är kapabel

Jag jobbar Stockholm i dagarna två. Arbetslivet har rusat igång efter semestern men med en spikad tid för korsbandsoperationen så passar jag på att maxa innan det blir något lugnare under ett par månader. Planerat max så att säga. Det fungerar eftersom jag ser pausen komma. Det är värre när det maxas utan att man ser pausen komma.

Hur som helst.

Nu ska ni få en tanke att ta med er in i vardagen. Den anspelar lite på det jag skrev förra veckan i inlägget om saker som provocerar mig just nu och som Maria spinner vidare på i hennes inlägg. Bland annat skrev jag att elbilar bara är en liten del av lösningen på hur vi transporterar oss smartare. Jag menar istället den troligtvis största vinsten ligger i att tänka om kring hur vi transporterar oss, allra helst på de där korta sträckorna.

Så här. Igår kom jag in till Stockholms centralstation. Till kontoret där jag skulle spendera dagen är det ungefär två och en halv kilometer om jag väljer att promenera. Med tunnelbanan är det två stationer och den tar under fem minuter från plattform till plattform. Får jag kasta in en kvalificerad killgissning så är det en no-brainer för 99% av befolkningen. Man tar tunnelbanan på den här sträckan för att den är snabbare än att gå. Ja, tuben är ju som regel det mest effektiva sättet att transportera sig i den här stan. Det skriver jag under på alla dagar.

Men. Jag har slutat att ta tunnelbanan, både på den här sträckan och liknande i samma avståndstabell. Anledningen är lika enkel som… enkel. Tidsvinsten är försumbar. Tunnelbanan är faktiskt en förlustaffär. Nästan i tid men definitivt i pengar och fysisk aktivitet.

Att promenera från centralstationen till kontoret tar mig halvtimmen. Det är helt gratis och jag friskvårdar. Att ta tunnelbanan? Tja, först en promenad till T-Centralen följt av biljettköp (kan i och för sig göras på språng med mobilen), vänta på tåget, åka tåget, ta mig upp till markplan och sedan promenera den sista biten till kontoret. Allt som allt tjugo minuter.

Det betyder alltså en kostnad på 42 spänn och en tidsvinst på tio minuter mot om jag promenerat. Tro mig, men det är väldigt sällan jag har så bråttom att jag måste skynda mig för tio minuter i de här sammanhangen. Möjligtvis att februarislask kan få mig att ta tunnelbanan men från mars till oktober är det sällan ett problem.

Jaha. Tunnelbana har vi ju bara i Stockholm så det var väl ett klappdåligt exempel? Så klart inte. Att bryta ner vardagstransporter och ställa dem mot varandra är nog något som vi kan göra oftare än vi tror. Vi har pratat om de korta och meningslösa bilresorna förut (varannan bilresa är kortare än fem kilometer, ännu kortare i tätorter) och jag vill återkomma till dem då de i många fall går att byta ut till promenad eller cykel.

För mig som bor ett par-tre kilometer från centrala Östersund är bilen helt meningslös som transportmedel så vida jag inte ska frakta tunga stenar eller dylikt (händer ganska sällan). Bilen ska köras (tar tid), parkering ska hittas (tar tid) och betalas (kostar pengar).

Cykeln? Det tar mig mindre än tio minuter och kostar gratis. Och ja, det är en klassisk muskel-MTB utan el. Promenad? 20-25 minuter och friskvård. Ja, även när det är -25°C för då tar jag sånadär kläder på mig som är anpassade för rådande väder. Det är oftast inte svårare än så.

Bonusen är ju att jag till fots och på cykel får uppleva såna här vintermiljöer. Det får man inte i bilen.

Det viktigaste just igår

Vi tar oss tillbaka till Stockholm. Här landar nämligen den sista men också kanske viktigaste aspekten för promenaden genom stan just precis igår. Det vägde nämligen jävligt tungt att jag kunde göra den där promenaden och att jag ville göra den där promenaden. Om en vecka ligger jag troligen med benet i högläge och då blir det inte många steg gjorda. Då kommer jag med stor sannolikhet att tacka mig själv för att jag tog chansen just när jag var kapabel.

Fler borde göra så.

Och det var nog mest det där sista jag ville ha sagt.