Røros i Norge och en dagstur över gränsen

Vi hängde i Funäsdalen och Villa Viste över helgen. Utmärkt läge för lite extra kvalitetstid i härliga Härjedalen nu när jag för stunden inte behöver passa några tider till vare sig arbete eller gym. På sin höjd sjukgymnasten. Nu är mina föräldrar också uppe från landets södra delar så då passar vi på att uppleva området. I helgen stack vi några mil västerut och gjorde norska Røros under ett par-tre timmar.

Frost på bilen. Höstfärger i byn. Snöklädda fjälltoppar. September har svept in över Härjedalens vidder och klätt landskapet i sina oemotståndliga kontraster, även om merparten av de högst belägna fjällbjörkarnas lövverk redan ligger på marken. Vi gjorde ett kort stopp vid riksgränsens gula monument innan vi jobbade oss vidare in i Norge.

Bergstaden Røros är ett UNESCO-världsarv

Røros är en gammal gruvstad och byggandet tog fart 1644 efter upptäckterna av kopparmalm i området. Den har dock härjats av svenskar som båda somrarna 1678 och 1679 brände ner stan. Ofint. Båda gångerna återuppbyggdes stan i sin gamla stil med trånga gränder och låga hus men ännu en svenskbelägring hann hända 1718 innan det lugnade ner sig.

1980 var det dags för bergstaden Røros att upptas på Unescos världsarvslista. Kriterierna som stan uppfyllde var bland annat sin teknikanpassning utifrån de svåra naturförhållandena. Kontrasterna är rika även här och trots långa kalla vintrar (köldrekordet är -50,4 från 1914) kan somrarna kryddas med både riktigt varma dagar och frost.

Ett något långsammare tempo än vanligt

Med en person i sällskapet på kryckor (japp, jag) var tempot en aning långsammare än vanligt. Det gjorde inte så mycket. Från parkeringen vid tågstationen började vi gå (och hoppa) upp längs huvudgatan, Kjerkgata.

Vi hann väl ungefär femtio meter innan vi gjorde dagens första stopp i den fantastiskt fina butiken Lysgaard Røros, signerat Per Lysgaard och hans otroliga skapelser i alla former. Jag menar det verkligen. I alla former. Från stora skulpturer i mosaik till skålar, lampor, tallrikar, muggar och kylskåpsmagneter. Det börjar redan på innergården och fortsätter in i butikens slash utställningsrummens två våningsplan. Ska givetvis besökas om ni har vägarna förbi.

Smelthytta och museum

Strosandet och hoppandet fortsätter längs Kjerkgata. Vi gör några stopp i diverse butiker och njuter av de idylliska trähusen som sätter en härlig prägel på kvarteren. Gatan fortsätter i sakta mak uppför och vi når snart Røros ”smycke”, ja kyrkan som uppfördes under kopparerans glansdagar. Den stod färdig 1784 och är faktiskt en av Norges största kyrkor.

Från kyrkan hoppar vi ner mot Røros museum och Smelthytta. Här står bland annat Hyttklokka. Den ringde både för att uppmärksamma arbetarna i smältverket om när arbetet skulle starta och börja och fungerade även som exempelvis brandlarm. Vi stoppade tog en sväng inne i museets övre delar, läste lite om Røros historia och konstaterade att museet faktiskt är byggt på platsen där Smelthytta tidigare stod.

Verksamheten i det gamla smältverket upphörde 1953 men förstördes dock helt och hållet i en brand 1975. Två år senare upphörde all gruvverksamhet i Røros.

Det får bli ett julbesök

Vi bestämde oss för att vända ner mot byns centrala delar igen. Höstvindarna bet oss i ansiktet och det visade sig att vi tydligen haft medvind när vi strosade upp längs Kjerkgatan. Nu var et motvind och rätt som det var drog ett snöfall in över oss. Precis som september ska vara. Stoppet på caféet Lysstråle fick oss att tina upp en aning och våra lax- och ägg på ciabatta gjorde oss på ännu bättre humör.

Ja men sedan kände vi oss ganska nöjda med ett par-tre timmar i Røros. Ett sug på återbesök uppstod så klart så senare i vinter tänker vi oss en roadtrip hit för Røros julmarknad. På pappret känns det som peak-idyll så vi vill uppleva det med egna ögon.

Hemresan bjöd på ett fint stopp i Fjällnäs med en liten enkel promenad på kryckor och en orimligt fin mugg kaffe och te i deras ursköna vardagsrum. Tänk att vi från Funäsdalen ändå har så jäkla nära till alla de här unika och genuina miljöerna. Om inte det här är livskvalitet så vet jag inte vad.