Ja, det är tydligen sant. Almanackan skriker ut december (okej, i ärlighetens namn har jag inte fått upp någon än efter flytten men om...) och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.
Så var då äntligen Bryan tillbaka på svensk mark och spelade i lördags inför en hyggligt stor publik på Hovet i Stockholm. Jag var givetvis där (även om det satt hårt inne, lite olikt mig i sådana här fall) och avnjöt en spelning som enligt min mening kanske är den näst bästa Bryan-spelning jag varit på.
Drygt två ton tegel på söndagen. Ungefär lika mycket på måndagen och sedan ytterligare lika mycket på tisdagen. Det blir en hel del när man hjälper till med en takomläggning.
Efter några dagars VM-tomhet repade jag så mod och åkte ut till Skalhamn över helgen för av- och bortkoppling. Västkusten är verkligen bästkusten och när solen gassar från klarblå himmel och havet ligger öppet för bad så är det ens förbaskade skyldighet att njuta.
Det är söndag. En riktig praktsöndag. Många är säkerligen bakfulla, mår skit och tänker förmodligen ligga och sova hela dagen i det sköna vädret som vi fått nu. Själv tänker jag bara konstatera att det är dagen efter ingenting, där "ingenting" i det här fallet står för inga mål. 0-0 mot Trinidad & Tobago är snudd på patetiskt.
Det har varit några helt otroligt sköna majdagar i veckan och termometern har visat nästan över 20 grader i Östersund - och det verkar fortsätta! Så, med sydostliga vindar och kvällsolen i väst så beslöt jag mig för att dra till flygplatsen och fota lite.
