Alla vägar bär till Rom sägs det. Det kanske stämmer, men att hitta rätt väg av alla dessa är inte alltid helt enkelt. Vi försökte oss på Via Appia Antica strax utanför de centrala delarna av stan. Den ska ju, om man bildgooglar, vara en tillsynes pittoresk liten kullerstensväg tillika en av världens äldsta landsvägar.
Om vi hittade den? Kort och gott – nej.
Vi promenerar väldigt mycket på våra resor. Alltså, 30000 steg-om-dagen-mycket. Det har vi alltid gjort och så länge vi är kapabla till det så lär vi nog fortsätta. Den här förmiddagen hade vi tagit sikte på en promenad från vårt hotell i Trastevere till just Via Appia Antica, som är beläget i Roms södra delar. Längs vägen passerade vi både Cestiuspyramiden, Porta San Paolo samt tågstationen med samma namn.
I området kring Via Appia Antica finns det även en hel drös med katakomber och om det var något jag var sugen på att uppleva i Rom så var det just det. Tyvärr var det här mitt under en känd pandemi och ingen av de vi försökte oss in på var öppen för allmänheten. Roms katakomber står därför kvar på min bucketlist.
Jodå, vi gick längs Via Appia Antica
Via Appia Antica började byggas drygt 300 år före vår tideräkning och sträckte sig i början från Rom till Capua norr om Vesuvius. Den byggdes sedan vidare ut mot Brindisi ute på den italienska klacken för att skapa förbindelser med Grekland, Asien och Nordafrika.
Vi tog sikte på det som verkade vara parkens entré, Parco Regionale dell’Appia Antica. Därifrån följde vi Via Appia Antica söderut, på det som är en trång ”tvåfilig” väg med italiensk trafik. Ni som kört bil eller på annat sätt utsatt er för italienskt trafikklimat kan ana vad jag menar.
Den här vägen påminde inte alls om det som en bildgoogling visar. Omgiven av murar blev det ännu varmare än vad det redan var, samtidigt som vansinnesbilister och lokalbussar tävlade om vem som kunde köra närmast oss. Hastighetsskyltarna var mer som en prydnad och inget som någon direkt verkade ta hänsyn till.
Efter en dryg kilometer hade vi fått nog. Ljudet av framrusande bilar på kullersten, den orimliga värmen och brist på pittoresk antik väg gjorde att vi vek av in på Via Appia Pignatelli och slutligen en liten grusväg ut i parken. Lugnet, tystnaden och en kran med vatten kändes verkligen som livskvalitet där och då.
Här börjar den ”riktiga” Via Appia Antica
Så, då är ju frågan. Var börjar egentligen Via Appia Antica? Eller i alla fall den delen som man kan bildgoogla sig fram till? Jo, den börjar här.
Vi var ju på god väg dit men hade behövt att gå drygt en och en halv kilometer till. Det hade så klart varit värt det men i blindo och utan nämnvärd research var det så klart svårt att chansa. Vi vek sonika av för tidigt. Det var varmt och vi var torsk på vatten (tills vi äntligen hittade en av Roms alla tusentals publika kranar). Shit happens.
Med facit i hand? Ja, då hade vi först och främst hyrt varsin cykel för att snabbare kunnat rätta till felnavigeringar. Då hade vi med stor sannolikhet fått se den där vägen i sitt rätta skick. Sen hade vi rundat av förmiddagen med en lunch på närbelägna Circolo del Golf Roma. Jaja, bra att veta till nästa gång.
Den Eviga Promenaden tillbaka
Ja, istället vek vi alltså av in i parken för att ta oss tillbaka till Roms mer centrala delar. Längs den här vägen frågade vi också lite folk vi mötte, om de kände till vägen vi var ute efter. Nja, det var lite tveksamt där och när inte ens invånarna själva kan ge en vettig beskrivning så fortsatte vi in mot stan.
Det tar seriöst emot att ge upp bara sådär och lite sådär lagom turistbesvikna började vi den Eviga Promenaden tillbaka till Den Eviga Staden. Parken i sig var inte särskilt spännande och vi båda började bli ganska torsk även på blodsocker. Efter en bra stunds promenad befann vi oss ändå inom pizzaslice-avstånd. Jag vet inte när en helt vanlig och random pizzaslice och cola smakade så bra som den här.
Och Via Appia Antica då? Alltså. Jag tänker att om vägen nu stått pall ett par tusen år med jordbävningar och två världskrig så vore det väl själva fan om den inte skulle orka med några år till. Jag har nämligen den och ytterligare några skäl till att besöka Rom igen.
Frågor på det?
Jag har minsann promenixat på Via Appia! Mycket speciell känsla. Och vi var nere i katakomber – också en speciell känsla. En klok person sa en gång att man ska inte hinna eller göra allt för då har man ingen anledning att komma tillbaka! Och till Rom finns ju alltid anledningar att komma återvända! 😉
Jag vet inte om jag tror dig. Tror nog att Via Appia Antica bara existerar på Googles bildsök. 😉
Men det är sant. Man hinner inte allt. Och vi var dåligt pålästa. Shit happens. Nu vet jag fan allt om Via Appia Antica och är redo för nästa besök.
Hyr en cykel nästa gång, typ en bra MB med fjädrad framgaffel för 250kr, (det blir väldigt skumpigt annars på denna gata) så hinner du cykla långt på Via Appia samt följa den långa Akvedukten som slingrar sig fram i samma landskap, och då hinner du med Katakomberna oxå.
Det blev verkligen en dag att minnas
Mvh Thomas
Hyrcykel är ett riktigt bra alternativ som vi faktiskt skippade den här gången. Gick till och med förbi en cykeluthyrare alldeles i anslutning till Via Appia. Vi var tydligen mest sugna på att gå själva i högsommarvärmen. Det gick ju som det gick, så att säga… Katakomberna står också var på listan, de ska jag besöka någon gång. De var dock stängda vid vårt besök.