Färöarna dag 1 – mottagande i världsklass

Den vackra inflygningen till Färöarna som vi sett fram emot, där de tvära stupen rakt ner i havet ska ligga i vårt blickfång, kan vi bara drömma om den här dagen. Vi susar in i en ridå av snöyra, molntäcke och allmänt mycket väder. En skumpig inflygning och en hård landning senare är planet parkerat på FAE och när vi kliver av SAS A320neo virvlar snöflingorna runt oss. Det är nästan så man kan tro att vi inte tagit oss en meter från Östersund, som vi lämnat tidigt samma morgon via Arlanda och Köpenhamn.

Vi är på väg mot ett bagageband i ankomsthallen för att få farhågorna bekräftade. Att vårt bagage är kvar i Köpenhamn. Det finns inte en chans att vår försenade flight från Stockholm hann bli avlastad innan nästa flight mot Färöarna lyfte, eftersom vi själva fick jogga mellan gaterna. Men att ankomma en destination med bagageanmälan som första anhalt har vi gjort förut. Fast det är lika tråkigt varje gång.

I en by med 16 personer

Döm om vår förvåning när allas väskor ligger på bandet. Hur danskarna bar sig åt vet jag inte men allt är med och en stund senare sitter vi i hyrbilen som vi ska rulla runt i de kommande dagarna. Molntäcket har redan börjat spricka upp när vi åker mot resans första anhalt och vi kan börja ana vilket landskap som ligger framför våra fötter.

Bara en kort körsträcka från flygplatsen ligger Gásadalur. Här bor det bara 16 personer och byn har länge varit en av Färöarnas mest isolerade platser, där den ligger i en dal precis vid havet. Det var först 2006 som biltrafik kunde ta sig hit genom den enfiliga tunnel som då invigdes. Vi rullar ut från tunneln och hela dalen öppnar upp sig. Magin som infinner sig är smått obeskrivlig, om man älskar kala vidder och hav som breder ut sig.

Vi tar ett break med lite fika som vi köpt på oss i Sørvágur längs vägen. Medan sockret från bulle och chokladdryck går ut i blodet tar jag in mina första riktiga vyer av Färöarna. Jag har det senaste året varit både på Svalbard och Island, plus att jag bor i Jämtland. Ändå står jag och häpnar. Det är alltså det här som är Färöarna. Det här!

Färöarna, lodräta stup och vattenfall

I Gásadalur finns också en av hela örikets mest kända platser. Vattenfallet Mulafossur finns avbildat i tusentals kameror, av turister från världens alla hörn. Ändå är vi helt själva här, så när som på ett par norska tjejer och en av byns invånare. En av alla fördelar med att resa på en annan säsong än den när alla andra är här. Vi får ha en hel by, ett vattenfall och en hel dal för oss själva.

Nedanför oss, där bergets lodräta stup möter havet, slår vågorna in så att det dånar. Vattenkaskaderna är flera meter höga och de grottor som under tiotusentals, kanske miljoner, år gröpts ur av det rasande havet fylls i omgångar av skummande Atlantvatten. Hade det inte varit för de kala bergen, som till stor del har ett snötäcke på sig, skulle man kunna ta den här platsen för en annan. Det blå och gröna vattnet påminner om det man ser i charterkatalogernas uppslag från tropiska paradisöar.

Å andra sidan är det här också en paradisö. Kanske inte i var persons ögon. Men i mina är det.

Vi är lika nyfikna allihop

Jag hade kunnat sitta kvar här hur länge om helst. Lyssnat på havet. Titta på de ödsliga vidderna. Sukta efter snöklädda Mykines, ön en halvmil ut i havet och ett känt näste för Lunnefåglarna under sommarmånaderna. Dit kommer vi inte ta oss på den här resan. Men det är väl som en säger – att det får bli nästa gång.

Vi rullar tillbaka genom tunneln och ut till Färöarnas mer bebyggda trakter. Om några sådana nu egentligen finns här. Insikten i att vi kommer få stanna med ojämna mellanrum infinner sig snart för hela sällskapet. Och då är det inte bara för fotostopp. Eller för fantastiska vyer av lodräta klippväggar och en dånande Atlanten. Utan också för de djur som mer eller mindre går fritt längs vägarna.

Några Highland Cattle är lika nyfikna på oss som vi är på dem, där de står längs vägen och ser allmänt tillfreds ut. Och ärligt talat, vem är inte tillfreds om en får loda runt på de här bergssluttningarna hela dagarna?

Genom det trädlösa landskapet

Vi tar oss vidare genom det trädlösa landskapet, förbli flygplatsen och längs med Sørvágsvatn, Färöarnas största sjö. I Miðvágur, alldeles efter sjön, står vårt hyrda hus och väntar på oss. Kvällen kommer att förgyllas med en tänd kamin, en god middag och en runda Yatzy. Med utsikt över ett snöklätt landskap och en stunds planering för kommande dagar.

Färöarna har redan imponerat på oss. Längtan efter att få ge sig ut på vidderna är så stor att vi allihop somnar tidigt. Det kan i och för sig också bero på vår tidiga morgon hemma i Östersund. Tre flygresor. En joggingrunda på Kastrup. Och tusen och åter tusen intryck från något jag själv vill likna en paradisö. Där vattnet på sina håll är grönt. Och temperaturen är 30 grader. Ja, om man petar in en decimal mellan trean och nollan alltså.

I övrigt har den alla kvalifikationer.