Jag hade en stalker i Singapore

Lördag förmiddag. Jag sitter på Food Street i Chinatown och dricker en kopp av vad som ska vara världens bästa kaffe. Texttrycket på väggen säger det i alla fall. Och visst, det var en riktigt bra mugg kaffe. Ändå tveksamt om den ens kvalar in på topp tio av det jag druckit tidigare.

Runtomkring mig strosar människor från världens alla hörn förbi. Jag har slängt upp min stora karta på bordet och försöker lägga en grovskiss för dagen. Emellanåt blickar jag upp och betraktar vimlet.

Och det är tydligen ömsesidigt.

Med blickarna på mig

Kaffet är urdrucket och jag rör mig ner mot downtown. Vid marinan får jag en selfie med Marina Bay Sands i bakgrunden, innan jag går vidare mot tunnelbanan som ska ta mig upp till Orchard Street. Jag möter folk. Jag tittar på vad andra gör. Jag iakttar hur de fotograferar och åmar sig för den perfekta Instagrambilden.

Iakttagelsen är tydligen ömsesidig.

Orchard Street. Shoppingparadiset. För mig som inte shoppar nämnvärt är det mest ett virrvarr av människor, butiker, människor och ännu fler butiker. Ett aldrig sinande sorl och en ganska bisarr ljudmatta. Jag köper lite te och något sött för att jobba upp blodsockret.

Plötsligt kommer det fram en kvinna till mig. Hon tittar som att hon sett ett spöke. På knackig engelska försöker hon i sin iver förklara att hon har sett mig tidigare idag. Att det här blev den fjärde gången vilket också gjorde att hon bara var tvungen att stanna mig i förbifarten. Vi skrattar åt det och går åt varsitt håll.

Hon har en bild på mig

En halvminut senare springer hon ifatt mig. Igen. Tar upp sin mobil och visar en bild. På mig. När jag tar min selfie med Marina Bay Sands i bakgrunden, fotograferad på sådär lagom håll. Mycket ska man se.

Vi växlar några meningar. Hon är från Kina. Som att jag vet något om landet så frågar jag varifrån hon är. Hon svarar något jag inte förstår, men jag nickar igenkännande. Berättar att jag är från Sverige. Hon har ingen aning om var det ligger. Hon vet inte vem Zlatan är. Men när jag säger ”norra Europa” så fattar hon, för Europa har hon hört talas om.

Det där med att träffa på folk alltså. Nog för att Östersund är en liten stad, eller rentav Stockholm, men Singapore? Ska jag vara fascinerad eller skärrad? Eller är jag likadan själv, som också kan notera folk för femte gången på samma dag? Jag har ändå aldrig gått fram och sagt hej. En vill ju inte verka som en stalker.

Nåväl. Vi skiljs åt och skojar om att vi kanske ses en femte gång. Men nej. Jag såg i alla fall aldrig henne aldrig igen.

Frågan är bara om det var ömsesidigt.