Tough Viking 2014 – den där tävlingsdjävulen

Morgondiset ligger fortfarande som ett täcke över Gärdet. En lördagsmorgon i slutet av augusti. Hufvudstaden har på de allra flesta håll ännu inte riktigt vaknat till liv. Förutom just på Gärdet. Här ska femtusen människor inom en timme ge sig ut på Tough Viking. Vi också. Adrenalinet är igång före mig den här morgonen. Överdragskläderna åker av. Nummerlappen åker på. Huvudet börjar förstå vad det handlar om.

Raceday. Tough Viking. Tävlingsdjävulen kliver fram.

Vi tar en uppvärmningsrunda längs banans inledande kilometer. Rekar. Försöker ta in. Lära. Inse vad det är vi ska genomföra. Blodet börjar cirkulera. Jag börjar tagga. Något så in i helvete. För att tala klarspråk. Och helt ärligt. Det är äkta känslor som sprudlar genom kroppen. Det känns så stört lockande att jag inte kan vänta på att klockan ska ticka in på 10:10.

Klockan slår över. Bandet släpps. Jag och J tar taktiskt täten mot hinder nummer ett, Fire, för att slippa kö. Det fungerar. Vi drar obehindrat igenom. Mot nästa hinder. J drar ifrån. Hela gruppen. Jag tar rygg som god tvåa. På toppen av kullen står ett amerikanskt fotbollslag och väntar på oss. Pain. Jag börjar sakna klungan att gömma mig i men inser att det bara är att göra det. Tar sats. Och flyger ett par meter tillbaka vid första tacklingen. Åker på en till när jag ligger ner och ytterligare än när jag knappt springande passerar sista gubben.

Benen tar mig vidare av Gärdet och ut i skogen. Fler hinder. Crawl. Taggtråd. Klättra bergsknallar. Ut på Gärdet igen och en container att ta sig i och ur. De första kilometrarna är ganska snälla. Sedan dyker tanken upp. Funktionären häller en hink med is några meter innan min ankomst. Jag hade hoppats på gyttja eller vad som helst. Kroppen har precis blivit varm. Förgäves. Badkrukan i mig hinner knappt med innan jag är i, under ytan och uppe igen. Benen sätter fart för att få upp värmen igen. Fler rundor fram och tillbaka på grönytorna nedanför Kaknästornet.

Längtan har varit stor efter Monkey Bar. Hindret jag bara ska klara av. Hoppar upp och greppar stängerna. Glashala. Inget fäste what so ever. Jag tar mig till sista tredjedelen. Fastnar bakom framförvarande. Försöker dra mig åt sidan och ta mig om. Tappar fästet. Ramlar i backen tillsammans med samme man. Inga skador. Vi lämnar hindret och jag tar mitt första straff för dagen. Trettio armhävningar. De känns knappt jobbiga trots att jag gjorde nästan hela hindret. Kroppen börjar bli varm igen.

Ska man vara taktisk så är det lika bra att ta straffen direkt. Nästa låter inte vänta på sig. Rampen, det publikvänliga och folktäta hindret är för högt och jag är flera decimeter från att greja det. Jag ger det ett försök och orkar inte med tidsförlusten att ställa mig sist i kön för att testa igen. Armhävningar it is. Igen. Sedan följer repen ner i och upp ur ännu en container varpå Reebok Blades ska klättras över. Motlut. Högt. Trötta armar.

Det börjar kännas i kroppen. Tough Viking gör skäl för sitt namn. Dips suger musten ur mig, Combat bars går enklare än förväntat och jag flyger igenom dem, mer Walls med dubbla kontainrar att ta sig upp och ur. Det blir skönt när armarna får vila en sväng efteråt och jag nästan studsar genom bildäcken innan vi sjunker ner i träskmarkens osynliga hål och simmar genom gyttjevatten och kryper genom rören. Fortfarande inga fler straffarmhävningar tagna.

Djurgår’n väntar. Sist gång jag sprang här, förra sommaren, fanns det inga hinder. Romerska ringar väntar. Jag hade nästan förträngt dem men fästet i dem är betydligt bättre än Monkey Bars. Jag får en världsmästarsving och glider igenom. Tills det återstår en ring. Där blir jag hängandes. Stilla. Försöker frenetiskt få sving och lyckas tillslut, med ivrig pepp av en medlöpare, vingla mig upp i mål. På marken bredvid hindret ligger en kvinna med bruten arm. Ambulansen svänger in medan jag springer därifrån.

Jag är varm. Kroppen svettas. Havet väntar och än en gång ska jag kylas ner när jag springer ut för Obstacle Swim. Av någon anledning gör jag det bara. Jag tänker inte ens på att jag gör det. Det bara händer. Försöker jogga igång den kalla kroppen och milen i benen börjar kännas. Banans enklaste moment väntar med balansgången längs Djurgårdskanalen. Sedan får jag stock. Eller i alla fall får jag bära en. Inte tung men förbannat otymplig. Det är det som irriterar mig mest.

Nätklätting följer. Ganska mycket teknik och många sprattlande ben får jag ducka för. Och andra får gissningsvis ducka för mina. Sedan följer det i dunkel höjda hindret. Kustjägaren. Kort och gott; jag tycker inte om att simma. Ner i vattnet, klättra upp på en båt, ner i vattnet igen och simma ett par hundra meter. Simningen håller på att knäcka mig. Efter dussinet kilometrar är jag inte alls inställd på det. Får inga riktiga andetag. Halvvägs får jag tag i en boj och lyckas känga mig fast och andas några sekunder. Välbehövligt och det räddar resten av momentet innan hindret avslutas med gyttjepromenad över stock och sten.

Kall och jävlig. Tretton kilometer. Vaderna tycker att jag ska gå i mål. De säger upp sig. Krampar ihop. Båda två. Det nyper något så in i helvete och fyra gånger får jag ge dem en ordentlig uppsträckning. Vi är inte klara än. Jag tar de små uppförsbackarna baklänges. Det verkar fungera. Gärdet skymtas och No Air ska avverkas med ett nytt bad innan jag kryper genom nätet och klättrar över megaväggen. Sista hindret innan finalen.

15-skylten passeras. 10-tusen volt väntar. Halvvägs igenom har jag inte känt något alls. Sedan kommer vattenstrålen från brandslangen. Första kyssen följer. Överarmen fattar ingenting. Andra kyssen smackar till över låret och får mig nästan ner på marken. På andra sidan väntar målgången. Benen är slut. Vaderna skriker. Jag också, när volten passerar kroppen. Klockan tickar in på 1:53:33. Foten på mattan och chippet på vänsterfoten får tekniken att tjuta. Tough Viking är över. Jag har klarat det. Runt omkring mig går folk i mål, gör sina hinder längs banan eller står i startfållan och väntar på att få ge sig ut. Jag får medaljen runt halsen, snor åt mig lite energidrycker och njuter. Leendes. För det var en prövning och det var en förbannat rolig sådan. Sådär roligt så att jag kan tänka mig att göra det igen.

Om jag bara får duscha först och vila ett par dagar alltså.

Bild 1, 3, 4, 5, 8, 9 & 10: MC
Bild 6 & 7: Sportfoto.com