Whistler var inget undantag

Alltid, alltså alltid, kommer jag till en plats med förväntningar. Vem gör inte det? Bra som dåliga. Höga som låga. Genom gedigen research med kartor, andras omdömen, bilder och ännu fler kartor bildar jag mig en uppfattning kring vad jag har att förvänta mig. Kanada, British Columbia och Whistler var inget undantag.

Aprils sista dagar. I Sverige betyder det att sommaren är på intåg i de sydligaste delarna. I de södra fjällen har skidorterna stängt, i norr kör de fortfarande men med förmodligen lägre beläggning än under högsäsong. Liftar är stängda för underhåll. Byarna är övergivna av de vinterturister som härjat de senaste månaderna. Bilarna slaskar runt på leriga vägar som är bruna av smältvatten och lera som forsar fram.

Ungefär den inställningen hade jag kring Whistler. En liten by mellan två säsonger. Stängning av vintern. Roddande inför sommaren. Utan några större skaror av människor. Med stängda butiker och öde restauranger. Slaskigt och blött på gator och i marker när bergens snö rinner av med vårfloden.

Jag älskar verkligen att ha fel ibland.

En helg i slutet av april var jag i Whistler. En liten före detta OS-by i västra Kanada. Mitt emellan två säsonger. Som fullkomligt sjöd av vårkänslor. Där skidåkarna tog liftarna upp över trädtopparna. Där afterski-törstiga pjäxprydda människor trängdes med t-shirtklädda konferensgäster. Där strosande turister köpte glass och där äventyrarna återlämnade sina smutsiga downhill-cyklar efter dagens eskapader. Där restaurangerna hade sina uteserveringar öppet och där solen sakta sjönk ner bakom Brandywine Mountain.

Mitt emellan två säsonger? Snarare mitt i en helt annan. Den där vintersportarna samsas med sommaräventyrarna. När temperaturen når 20°C i byn men där glaciärerna fortfarande är skidåkningsbara.

Jag älskar alltså att ha fel. Ibland i alla fall. Och rakt in i hjärtat åkt en ny plats på den här planeten.