LÖRDAG. Jag hade inte många spikade planer inför resan till Singapore. Det var mer en upplevelseresa och se något nytt. En idé fanns dock som jag, i min iver på en adrenalinkick och ”något speciellt”, lyckats hitta efter lite enkel research. På lördagens förmiddag, efter sedvanlig sovmorgon i min kapsel i Kampong Glam, tog jag mig därför ut till Sentosa.
Tunnelbanan körde mig, via ett byte, från Bugis till Harbour Front på en kvart-tjugo minuter. Min plan var sedan att nyttja lite rabattcheckar för att åka linbanan över till Sentosa men ingen av de jag frågade ville kännas vid dem. Jag tog monorailen för SGD 4 över sundet istället.
Sentosa – krigshärd och nöjespalats
Sentosa är en ö i den södra delen av Singapore. Ön fick sitt nuvarande namn 1972 och är idag en resort-ö med hotellkomplex, golfbanor och nöjesanläggningar. Den har genom historien haft en viktig funktion då den skyddat passagen till Keppel Harbour och har under många år förknippats med militär aktivitet av olika slag. Den har varit både brittisk militärbas och japanskt fångläger och längst ut på västspetsen ligger Fort Siloso.
Jag landade mitt i smeten. Sentosa-smeten. De stora folkmassorna hade inte riktigt ramlat in än, trots att det var lunchtid och lite till. Ganska lugnt. Ganska stilla. Jag började promenera mot ”min” anläggning men tog mig gott om tid att se mig om. Merlion stod också där. Eller i alla fall en 37 meter hög replika.
Det dröjde inte länge innan jag kom ner till havet. Eller i alla fall stränderna. Horisonten doldes av hundratals fartyg som ankrat utanför stan och den där havskänslan var inte direkt påtaglig. Ytterligare några hundra meter senare tornade den upp sig. Den där byggnaden.
47 meter ovanför poolen
Jag hade ingen bokning men hade veckorna och dagarna innan sett att läget var lugnt. Därför kunde jag snabbt skriva in mig och kasta mina pengar efter folket i receptionen och sedan invänta min tur. Det hade äntligen blivit dags för resans höjdpunkt. Bokstavligt talat.
Mitt andra bungyjump.
En kort stund senare stod jag på avsatsen. 47 meter upp. En pool nedanför att ta sikte på. Sentosas stränder runt omkring mig att titta på. Hundratals fartyg ute i farleden som åskådare. Och allt jag lyckades få ur mig var ”This is crazy! This is so crazy!”.
Ni vet den där känslan av att falla fritt. Eller. Så vet ni inte. Den är i alla fall galen. Sekunderna är långa. Och korta. Långa innan linan bromsar fallet. Korta för att jag hade kunnat falla i en minut till och fortfarande njuta. Crazy var det.
Hoppet av avklarat. Jag lät adrenalinkicken lägga sig några minuter innan jag satte mig i receptionens soffa för att titta på filmen av mitt hopp. Snabb leveranstid, onekligen. Jag tog några extra minuter för att titta på andra hoppare.
Det finns verkligen modiga personer där ute. Som frivilligt ställer sig på en avsats och hoppar rakt ut i luften. Med eller utan skrik.
Historielektion i böljande grönska
Upptäckarlusten tog överhand och jag vandrade vidare, västerut mot Fort Siloso. Det blev en historielektion om Singapores förflutna, både i krig och fred även om det var mest fokus på det förstnämnda. Hur fortet användes under framförallt Andra Världskriget.
Fort Siloso bjöd på flera kontraster. Hit ut verkar inte barnfamiljerna ta sig. Knappt några andra heller, i alla fall inte den här dagen. Lugnt och stilla. Ljudet från livet i trädkronorna var det som hördes och nöjesparkerna kändes avlägsna. En stunds avslappning, än mer när jag hittade udda vägar och stigar runt på den här delen av Sentosa. En riktig oas!
Ibland är det riktigt skönt att inte ha några planer. Jag vandrade åt det håll jag kände och jag kunde helt enkelt inte gå fel. Alla håll var rätt, så väl som in i djungeln och ut på utsiktsplatser.
Skymningsmiddag i 30°C
När hungern tillslut tog fokus slog jag mig ner och mötte skymningen till vyerna av palmer och parasoller. Jag kände mig mer än nöjd. Min plan var satt i verket och jag var ett bungyjump rikare. Jag hade fått lite sköna promenadvägar och skippat de mest hektiska stråken. När mörkret sedan lagt sig över Sentosa strömmade folkmassorna till.
För mig var det ett alldeles lagom tillfälle att runda av dagen. Det fanns inte så mycket ork kvar. Efter 28000 steg var benen ganska färdiga som artister och jag började sikta in mig på hemfärd.
Mot monorailen. Mot tunnelbanan. Mot min kapsel i Kampong Glam.
