Hotell Fjället – med Sveriges vackraste utsikt?

Trafikmeddelandet på radion skvallrade om snöyra och stängd E10 bortåt Björkliden och Riksgränsen. Det är dumt att chansa så för säkerhetskull ringde vi hotellet medan vi rullade ut ur Kiruna. Men vi kunde vara lugna, vägen var körbar och så långt som till Björkliden är den nästan alltid öppen, fick vi senare höra. Hotell Fjället välkomnade oss tillslut, högst upp i byn. Snöyra och vinter? Ja, nästan en underdrift till och med. Äntligen lite riktig vinter!

Marias hopknåpade överraskningsresa till mig i norra Sverige fortsatte. Del för del avslöjades hennes agenda. Från nattåget till Kiruna, Ishotellet i Jukkasjärvi, ridning på islandshäst, norrskensspaning utanför Kiruna och så tillslut så Björkliden och dess fjällhotell. Inte helt oväntat kanske. Maria säsongsjobbade här för en herrans massa år sedan och har mer än femtioelva gånger pratat gott om både hotellet, byn och allt runtomkring.

Äntligen var det min tur att få upptäcka storheten med stort S, även om den häftigaste detaljen skulle få vänta till lite senare. Vi checkade in, tog en runda på hotellet, njöt av fjällatmosfären med ljudet av skidpjäxor mot stengolv och konstaterade att det är en jäkligt skön känsla ändå. Det där med skidsemester alltså.

Lapporten som bedårande kuliss

Ni vet. När morgonljuset försiktigt sipprar in mellan gardinerna. När man går upp och drar bort dem. Och får Lapporten i gryningsljus rakt i ansiktet. Ni vet. Eller så vet ni inte. För jag visste inte. Men nu vet jag. En makalöst vacker syn och ännu ett av alla underverk i världen som jag tidigare bara sett på bild.

I verkligheten är den ännu vackrare. Må så vara att Lapporten faktiskt är en synvilla, eftersom bergväggarna egentligen inte ligger sådär perfekt mittemot varandra rent geografiskt. Men i rätt betraktningsvinkel, i rätt solljus, i rätt väder. Well, då ligger den där och ser sådär vykortsvacker ut.

Det bästa är att den kan ses från hela hotellet, i fönstren som vätter söderut. Från hotellrummen. Från lobbyn. Från restaurangen. Om det är någonstans man vill sitta vid fönster så är det här. Inte heller så konstigt att de oftast är upptagna.

Ingen praktfull lyx – men funktionellt!

Rummet vi fick var i all sin enkelhet funktionellt och på alla sätt bra. Nej, det var inte senaste snitt på möbler eller sängar och badrummet hade möjligtvis passerat bäst-före för ett decennium sedan. Men rummet hade det som vi behövde och framförallt så hade det en utsikt som inget annat hotell i världen kan skryta med. Lapporten alltså.

Gym och delad bastu fanns i samma korridor. Dessutom var det så nära ski-in/out som man kan komma. Längst ner i korridoren var dörren rakt ut i skidbacken och det blir inte smidigare än så. Ett drömställe för den som helst slipper ta bilen, bussen eller gå en kvart för att komma till backen.

Lobby, mat och fjällkänsla

Att bara hänga runt på ett fjällhotell är en känsla i sig, tycker jag. Det är något speciellt med lounge-liknande miljöer där mysiga soff- och fåtöljhörnor varvas med klinkergolv, där ljudet från klackande skidpjäxor kommer och går. På Hotell Fjället finns det en liten lobby, i två rum. Ett fyrtio-femtiotal platser totalt och under de mest hektiska tiderna blir det ganska stimmigt här. Har man tur får man en fönsterplats och kan blicka ut över Lapporten och Torne Träsk.

Bättre är det framåt sena kvällarna, då är det riktigt fint att sitta här och vi testade båda delarna. Här finns det både riktig mat att äta både till lunch och middag men givetvis också kaffe och fika. En av middagarna åt vi i den ”riktiga” restaurangen. Jag gick all in på en Vegan Skog med romflamberade grönsaker, aioli på rökt paprika samt sprinklad med en örtig olja. Den satt verkligen som ett smäck, plus att vi blev tipsade om ett gott vitt vin som jag verkligen gillade.

En av eftermiddagarna var det dock lite struligt i köket och jag fick känslan av att alla i personalen inte riktigt var överens. I lobbyn, där vi satt, sa att det inte gick att beställa mat. I restaurangen sa de att det visst gick att beställa och båda två har samma kök. Killen i lobbyn var föga nöjd med med att jag visste mer än honom.

Vinterlivet runtomkring

Vintertid är det så klart skidåkning som gäller. Björkliden bjuder inte på de värsta av backar och skidsystemet är ganska litet. Mest rött och blått, några enstaka svarta. Det finns bara ankar- och knappliftar och inga stolsliftar. Men det är tomt på folk de här dagarna som vi har här. Merparten av åken har vi för oss själva och det är aldrig några liftköer. De iskalla februarivindarna biter i kinderna men vyerna över Torne Träsk och skön skidåkning värmer hela vägen in i märgen.

Det är inte bara skidåkning här uppe så klart. Norrskensturismen är stor och grannbyn Abisko har uttalade resor just för att spana aurora borealis. Jag kan inte säga säkert men jag gissar till exempel att den asiatiska busslasten inte kom till Hotell Fjället för att åka skidor. Men det är ju bara min gissning.

Björkliden är mer än bara en vinterdestination, även om det fram tills nu är så jag känner den. Här finns fina vandringsleder och även en golfbana (som jag förr eller senare ska spela på). Dessutom börjar Kungsleden i Abisko, en knapp mil bort. Åt andra hållet finns Trollsjön, en omtalad och populär sjö som nås med vandringskängor direkt från Björkliden.

Vi kan kalla det för ”oändliga möjligheter”. Det är ju ändå här som fjällen börjar, norrifrån alltså.

Jag är inte helt klar med Björkliden

Även om det kanske inte blir Hotell Fjället nästa gång så kommer jag att åka tillbaka till Björkliden. Fast, som jag skrev i mitt förra inlägg om byn, så har det här stället svävat högt upp på listan över favoriter. Och då pratar jag om hela världen som urval.

Hotell Fjället i sig bjöd på härlig atmosfär, även om det inte ståtade med varken lyx eller de finaste rummen. Det var mest känslan som fastnade hos mig. En sån där riktigt härlig vintersemesterkänsla. Det var den som jag packade ner och tog med mig hem. Och den vill jag gärna uppleva igen. Men först kommer det ju en sommar. Kanske är jag tillbaka då.