Det här året ändå. 2020. Märkligt. Och det har fått mig att tänka lite extra på vissa saker. Kring uttryck och resonemang som dyker upp i flödena på sociala medier. För, nu när hösten återigen gjort sitt intåg i våra liv så kommer det där suget tillbaka hos oss. På en lång och härlig resa till varmare och mer exotiska breddgrader. En så kallad ”riktig” resa.
Ja, det är lätt att slänga sig med uttryck som ”Jag vill resa på riktigt igen!”. De (vi?) som tycker att det bara är resor utomlands som kan räknas in på kontot. Till värme, stränder, takbarer, exotiska drinkar och dofter som vi inte känner igen från vardagslunket i Sverige.
De följs så klart av motsatsen. De (vi?) som den här sommaren plötsligt upptäckt vårt eget land. Att utlandsresor är skämmigt (vi såg inte den komma eller?). Som gärna talar extra högt om hur fantastiskt det är att resa på hemmaplan och att man faktiskt ”alltid har älskat att resa i Sverige”, trots att man knappt har koll på i vilken ände av landet som Ystad och Haparanda ligger.
Vem bestämmer – lyxliraren eller backpackern?
Båda syndromen förvånar mig. Det är ju klart att man kan ”resa på riktigt” även här hemma i Sverige. Vem kom på tramset att det bara är en resa om den går utomlands? Är det då ens en resa att dra till Norge eller Danmark? Eller Europa? Eller måste den uppfylla vissa krav i avstånd eller tid för att få bli klassad som ”resa”?
Och vem bestämmer det? De som stänger in sig på all-inclusive? Backpackern som drar runt i Sydostasien? Lyxliraren som dricker bubbel på hotellterassen? Eller den überpretantiösa resesnobben som upptäcker lokala dialekter i Tanzania och som gärna påpekar att ”när jag reste i Paraguay 1979 fanns det inga mobiler att ta hjälp av”?
Vad är en resa och vem har rätten att tala om (för andra) vad det är som gäller? Svaret är allt och alla! I mina ögon är resa lite vad som helst, vad man gör det till och det är den som genomför allt som bestämmer. Inte konstigare än så.
Identitetskris eller ett bättre vetande?
Så, vad är då en resa och vad är det egentligen som jag håller på med på den här bloggen? Under sex-sju år nu har jag sett den som en reseblogg. För ja, jag skriver ju om resor, både nära och avlägsna. Fast vad är egentligen en resa och för vem? Min utflykt till Undromskogen en mil utanför Östersund är knappast en resa för mig. Inte heller en vandring i Vålådalen eller att klättra via ferrata på Skuleberget. Det är nästgårds och dagsutflykter. För mig.
Min kommande oktobertripp till Österlen blir en resa för mig, precis som Abisko nu i dagarna. Hela trippen till Australien förra hösten var också en resa, precis dagarna Rom i augusti eller en fotbollshelg i Manchester.
Däremot. Manly Beach utanför Sydney var ju bara en del av en hel resa, precis som utsiktsplatserna i Rom eller Père-Lachaise i Paris. De går mer som upplevelser. Upplevelser på resor. För mig.
Hejdå resebloggen – hej upplevelsebloggen!
Är det alltså där jag landar tillslut? Är det så att jag faktiskt inte resebloggar utan upplevelsebloggar? Var går gränsen och vem bestämmer den? Måste någon ens bestämma det? Eller, är jag som upphovsmakare och ägare till allt material på den här bloggen som äger frågan? Och har jag någonsin tidigare skrivit ett inlägg med så många ”?” i? Nej, jag tror inte det.
Att det är jag som bestämmer bloggens vara eller icke-vara är jag helt säker på. Och det är ganska gött, för då gör jag ju precis som jag vill. Det är bara jag som kan leda mig själv och bloggen ur den här identitetskrisen som vi tydligen har hamnat i, utan att det ens känts som en kris mitt i den här krisen vi är i.
Så med det sagt. Mitt namn är Daniel Rydén och jag driver bloggen FlyingDryden. Resebloggen Upplevelsebloggen FlyingDryden.
Välkomna hit!
Upplevelseblogg är bra!
Det är det!
Alltid en upplevelse att läsa det du skriver.
Så det fortsätter jag göra om du fortsätter skriva
Tack Eva! Jag tänker skriva vidare, så du är mer än välkommen att fortsätta! 🙂
Härligt! Kloka tankar och upplevelseblogg är egentligen en mer rätt beskrivning för många av oss ”resebloggare”, i alla fall även för mig.
Trevlig fredag!
Ja, lite så tänker jag. En upplevelse går ju att definiera bättre än en resa. 🙂
You nailed it!
Jag tror att det är många av oss som också skulle följa ditt spår, nu när du har myntat uttrycket 🙂
Oj, myntat uttrycket till och med. Stort! 😉
Ja du, vi är många som funderar på vårt bloggande dessa dagar. Ska min blogg gå från reseblogg till historieblogg kanske? Jag funderar lite till. Å andra sidan, det viktiga är ju vad jag skriver, inte vad jag kallar mig.
Ja, det kanske blir ändring av inriktning för flera av resebloggarna på sikt? Ditt exempel är ju tydligt. Men ja, huvudsaken är ju vad man skriver. Inte titeln.
Det kommer att bli bra!
Jag var väl förutseende då, när jag kallade min blogg för ”en blogg om resor, upplevelser och äventyr”. Så har man täckt in rubbet utom den mest slätstrukna vardagen! 😀
Ja alltså, jag ser ju inte någon större förändring i blogginnehållet faktiskt. Det var mer en reflektion kring vad en resa egentligen är.
Ja jag kallar väl inte min nått och har alltid skrivit lite om vardagen till och från så för mig är det väl inte bara en reseblogg även om jag inte orkar titulera den ngt mer än så.
Men ja hmm vad hände med flygblogg då?
Flygblogg? Shit vad tråkigt det låter att bara göra flyginlägg. Tror det räcker gott med de jag får till med ojämna mellanrum. 😉
Hurra så bra beskriva, argumenterat och förklarat. Så självklart! Kör hårt, tror fler kommer följa efter!
Tack Linda! Kanske följer fler, kanske inte. Vet inte om min huvudpoäng ändå var att klura kring vad ”resa” faktiskt innebär. 🙂
Ja, upplevelsen är det centrala. DIN upplevelse, ingen annans.
Det är därför vi lärt oss att besöka färre platser så ser (läs upplever) vi mer. Ge varje plats ordentligt med tid.
Stora sevärdheter Kan med fördel besökas flera gånger under samma resa. Första gången är man ofta så nyorienterad och överväldigad att det är svårt att verkligen uppleva platsen. Det ger färre kryss på listan men så mycket mer kvalite.
Men, var och en måste göra sin egen resa.
Det är väl ett klokt val tänker jag, att besöka en plats en andra-tredje-fjärde gång. Håller med om att man första gången verkligen inte kan ta in allt som man vill ta in, allra helst om man verkligen har hajpat upplevelsen för sig själv innan.