Löpningens dag – så här springer jag!

Det är enkelt. Det är förhållandevis billigt. Det är tillgängligt i princip rakt utanför dörren och kräver vare sig lokal, inpasseringskort eller ens några vänner som hakar på. Visst är det roligare om man är flera, men det fina med löpning är ju just dess enkelhet. Idag är det Löpningens dag så jag tänker fira det genom ett helt inlägg i dess ära.

När började jag springa?

Jag har nog sprungit sedan jag kunde gå. Som knatte tränade jag i SK Granan i Brålanda och lyckades till och med vinna en och annan tävling i 10-årsåldern. Sedan avtog det några år när fotbollen tog överhand men någonstans har jag alltid haft en kärlek till att göra enkla löppass.

Min första halvmara, Göteborgsvarvet 1999, blev ändå början på långdistanslöpningen som jag känner den idag. 20 år senare gjorde jag min första mara.

Löptränat eller löptränat på riktigt?

Fram till för ett par år sedan hade jag inte tagit tag i någon egentlig löpteknikträning. Jag menar, jag har ju alltid kunnat springa? Lite motsträvigt hakade jag på RunAcademy en vår för ett par år sedan och en termin senare hade jag bättre koll på löpsteg och teknik än någonsin tidigare. Så jäkla nyttigt!

Med det sagt – testa du också, även om du ”kan” springa. Det finns alltid saker att finslipa.

Utrustningen för min löpning

Jag är egentligen ganska prylfattig när det kommer till löpning. Två par löparskor har jag, ett par svarta Nike Air och ett par Icebugs för vinterlöpningen. Tre par om jag räknar med inomhusskorna (också ett par Nike Air). Terrängskor? Nix. Men jag har kvar mina gamla löpardojjor om det skulle bli myrlöpning.

Klädväg då? Alltså. Är det sommar så blir det shorts, tröja eller linne, ankelstrumpor. Ibland ett par vadstrumpor. Favoriten är fortfarande min Newline-tisha från 2004. Den är hel och luktar ny när den är tvättad. Kvalitet! Annars så kan jag slänga på en keps och/eller solbrillor om det blir soligt. Långa byxor och mössa (!) om det är kallare än +10-ish. Hög halsduk om det blåser nordvästan i Östersund…

Sedan är det klocka och pulsband så klart, som är det mest avancerade jag har till löpningen. Det är en Garmin Fenix 5 plus Garmin HRM Run. Fungerar okej, även om klockan ballar med signal och rapporterar fel altitud ibland (typ varje gång).

Roligaste löpträningen

Intervaller, alltid intervaller! Varför? För att det händer något hela tiden under hela passet. Jag brukar köra en 10-15 minuters uppvärmning, så att jag är varm och flåsig nog att slippa blodsmak och omedelbar mjölksyra. Sedan smackar jag på.

Jag har byggt massor av olika varianter som jag laddat över till klockan. Där har jag allt från stegring, tabata och 70/20 till en-två kilometerlånga temposträckor med en eller ett par minuters vila mellan. Variationerna är obegränsade och passen bara susar fram. Plus att jag känner att jag blir markant mycket snabbare tack vare dem!

Tråkigaste löpträningen

Att omotiverad dra ut på ett rätt och slätt löppass utan ambitioner eller mål. Släng på iskall nordvästanvind, en mörk januarikväll och motvind oavsett vilket håll jag springer. Fattas bara att varmvattnet i duschen är slut när jag kommer hem.

Nej fy fan för de där passen. Ändå är de härdande. Fast nej, bara nej. Jag drar mig verkligen för dem. Ingen glädje what so ever.

Plus löpband så klart. De fungerar bra på ett 40-minuters cardio-pass på gymmet men att mata tre-fyra timmar? Fullständigt osannolikt tråkigt.

Löpningen hemma

Hemma försöker jag alltid få till kvalitet av något slag på mina löppass. Antingen intervaller eller ett långt ”myspass”, för att få tid och distans framför tempo. Ibland måste jag också utsätta mig för de där tråkiga passen men de blir faktiskt färre och färre. Om det beror på att jag duckar för dem eller för att jag tycker att löpning generellt blir roligare och roligare ska jag låta vara osagt.

Kring Frösön och Östersund har jag flera sträckor som jag har stenkoll på när det gäller distans. Perfekt för att planera ett intervallpass, som är en viss sträcka eller en viss tid.

Löpningen på resorna – #runcation

När jag och vi reser åker ibland löparskorna med. Dels för att de är sköna att gå i men också för att en joggingrunda är ett fantastiskt bra sätt att upptäcka nya platser på. Förutom att det går snabbare att ta sig mellan kvarteren kan man också reka ställen man vill besöka senare under resan.

Vi har kutat vilse i Milano (nästan i alla fall, jag har bra lokalsinne). Jag har sprungit runt i Central Park i New York flera gånger. Även Vancouvers fantastiska gångvägar längs havet har trampats av mina löparskor, där jag omgiven av stans frodiga Stanley Park sprungit och njutit flera gånger framåt vårkanten.

Härligaste tävling(arna)

Lite svårt att välja och egentligen har jag tre specifika lopp som jag tänker på.

Dels när jag persade på Göteborgsvarvet 2015 och klarade halvmaran på under 100 minuter. Att springa in på Slottsskogsvallens upplopp och veta att det kommer att gå vägen men med bara några sekunder tillgodo… det är nästan oslagbart. Min interna rysare med mig själv. Att jaga sekunder sista halvmilen. Hat-älskar sånt. Men älskar det när jag gått i mål och klarat det.

Tough Viking i Stockholm 2014 var riktigt roligt, kuta hinderbana i 15 kilometer. Superkul, men efter det racet har det inte blivit av någon mer gång.

Annars är ju ändå Sydney Marathon (min första mara) i höstas den härligaste tävlingen jag gjort. Ja, jo. Jag var förkyld och fick rycka bort alla ambitioner om sub-4-tid men känslan att kuta i mål vid Operahuset alltså. De bilderna tar jag för evigt med mig. Wow!

Tyngsta tävlingen

”Klart du klarar att springa en halvmara enbart på fotbollsträning!” sa min bror och bjöd mig på halvmaran här i Östersund 2008. Och sträckan såg lättsprungen ut. Har ju kört bil längs vägen flera gånger och den kändes ganska flack.

Well. Note to self. Köra bil och springa är inte riktigt samma sak. Släng på att jag var fullständigt otränad, hade ett knä som spökade och dessutom sprang själv stora delar av loppet. Jag skojar inte när jag säger att jag blev bland de tio sista på hela loppet och det är fortfarande min sämsta tid på en halvmara (2:18). Och så ska det förbli.

Framtida ambitioner?

Fler maratonlopp och att komma under fyra timmar! Har letat efter något kul efter Sydney och hittat typ Hawaii och såna grejer. Jag vill ha lite sköna platser och med folkfest. Jag vill också köra Tough Viking igen men det får vänta till efter Kilimanjaro i september. Skaderisken känns lite väl påtaglig för att göra ett sånt lopp månaden innan långvandringen.

Fjällmara? Tja, det hade varit ballt. En ultra också men vet inte riktigt om mitt knä tycker att det är värt det. Sedan känns det lite som att ultralopp trendar just nu. Alla ska göra det. Det är vad halvmaran var i början på 2000-talet.

Någonstans lockar Göteborgsvarvet så klart och jag tror att jag skulle pers:a med dagens form. Och så vill jag komma upp i min fars antal och kanske till och med gå om. Med mina elva lopp idag har jag sju lopp kvar dit. Intresset för Varvet är dock svalt men egentligen borde jag bara anmäla mig.

En älskad och hatad träningsform

Det finns lika många åsikter om löpning som det finns löpare och löpsteg. Många älskar det. Andra hatar det. Några hatar det men gör det ändå, eftersom det är en så jäkla enkel och billig träningsform.

Hur ser ni på löpning? Berätta gärna i kommentarsfältet!